Rättvisans symbol - två vågskålar i jämvikt
Balansvågen har sedan urminnes tider varit symbol för Rättvisans gudinna. Hon hette Themis hos de gamla grekernas och Justitia i Romarriket. Ja, redan i Fornegypten var vågskålarna attribut till Ma’at, rättvisans, sanningens och samhällsordningens gudinna. Egyptens högkultur hade mellanperioder av förfall med korruption och bråk mellan folkgrupper. Om inte Ma'at vågskålar är i balans tar söndrande krafter över. Fornegyptierna beskrev antisociala mekanismer i riket med bildspråk om vildsinta gudar som Set och Sechmet.
Det svenska rättsväsendet bygger inte på jämvikt. Det fungerar snarare som en rest av enväldet, som hade vi en domstolsmakt av Guds nåde. Makt som på kyrkomålningar av Yttersta domen. De rannsakade tågar mot ljuset eller faller i avgrunden. Ingen återkoppling mellan domare och de dömda.
- När man är dömd och börjat avtjäna sitt straff, då glömmer rättssystemet bort dig, säger justitieombudsman professor Hans-Gunnar Axberger.
Domstolens makt är sig själv nog. Rättsväsendet rannsakar sig självt och har kommit fram till ett kontinuerligt frikännande och självberöm - trots pågående rättskatastrofer som Quickfallen och da Costafallet. Den här obalansen ska inte skyllas på karaktärsfel hos personal inom rättsväsendet. Obalansen har uppstått för att rättsväsendet blivit en egen makt i samhället. Det saknas en kontrollerande instans. Rättvisegudinnan har tappat ena vågskålen.
Polismakten – ur balans sedan 1970-talet
Obalans råder sedan 1970-talet även inom polismakten. Dessförinnan fungerade polismyndigheten inom varje län självständigare. Blev då organisationen korrupt i ett län kunde poliser byta jobb till grannlänets organisation. Felaktigheter rapporterades, synliggjordes och kunde korrigeras. Organisationerna hjälpte varandra i en sorts jämvikt att hålla polisväsendet socialt friskt. Från och med 1970-talet är Sveriges polisväsende en toppstyrd organisation, som en stat i staten. Man känner att något är konstigt redan när man går in i polisborgens entréhall på Kungsholmen. Varför byggdes den så Mussolinimässig? Har ni känt hur man påverkas när man går in där? Dimensionerna är övermänskliga. Det vore otänkbart att bygga exempelvis ett stort sjukhus med en sådan arkitektur.
Varför vågar inte jurister säga om da Costafallet som det är?
I Dagens Juridik berättar jur. dr. Mårten Schulz att skadeståndsmålet i Attunda ”diskuterades mycket bland jurister inför domen. De resonemang som då fördes lät ungefär likadana från alla jag pratade med – även om ingen skulle varit beredd att säga det offentligt. Inställningen var unisont att det inte fanns någon chans att läkarna skulle kunna få ersättning. Även om de är helt oskyldiga till anklagelserna.” (min kursivering, Styckmordsdomen övertygar inte, DJ 2010-02-23)
Ja, hur kom det sig att jurister ”unisont” inte ansåg att läkarna hade en chans att få skadestånd när jag och mina läkarkollegor var övertygade om att de skulle få det? Vi tackar Mårten Schultz, han lyfter fram ett tyst men talande faktum. Han påvisar en informationsgradient mellan jurister och allmänheten. De vet något som vi andra inte förstår. Mårten Schulz frågar: ”Hur det kan skapas en sådan kollektivt omfattad inställning och som vi inte vågar kommunicera offentligt.”
Svaret på hans fråga finns i ordet ”vågar”. Juristerna mörkar därför att tystnad om detta är i deras sammanhang ett rationellt beteende. Den som öppet säger som det blivit med da Costafallet kan förstöra för sig själv inom yrkeskretsen. Vilket betyder att Mårten Schulz som påtalar saken är en jurist med omdöme och personligt mod. Honom finns det anledning att lyssna på.
Inga-Britt Ahlenius stred för maktbalans om statsfinans
Kommer ni ihåg en strid 1999 - 2000 mellan Riksrevisionsverkets dåvarande chef Inga-Britt Ahlenius och finansminister Bosse Ringholm? Kanske minns ni att Inga-Britt Ahlenius hade en vän som busringde och att hon tog denne skämtare för Bosse-Ringholm-på-riktigt? Och minns ni en presskonferens där Bosse Ringholm skulle svara på frågor om Inga-Britt Ahlenius fortsatta chefsförordnande? Hur finansministern svarade med en och samma mening på alla frågor som ställdes:
- Hon har uttryckt intresse för ett annat uppdrag.
Det blev imitationer och sketcher på den fadäsen. ;-D :-D Många trodde att kontroversen gällde en personlig fejd mellan Inga-Britt och Bosse. Men så var icke fallet.
Inga-Britt Ahlenius var en Jeanne d’Arc, en krigare, som tog strid för oss mot Övermakten. Och hon avgick med seger. Kampen gällde: Vem ska kontrollera hur staten använder medborgarnas skattepengar?
Riksrevisionsverket lydde på den tiden under regeringen, vilket innebar att regeringen finansiellt kontrollerade sig själv.
- Det var genant, sa Inga-Britt Ahlenius vid sin födelsedag förra året, att Sverige hade strukturer som påminde om dem i diktaturer. Först efter reformen förstod jag vilka starka krafter jag utmanade. (SvD 19 apr 2009)
2005 utnämndes Inga-Britt Ahlenius till undergeneralsekreterare för FN:s internrevision (The Office of Internal Oversight Services), FN:s tredje högsta ämbete. Hattarna av för denna framgångsrika yrkeskvinna med civilkurage!
Peter Bratt: Makt som inte balanseras av kontroll spårar ur
En man med erfarenhet av att avslöja makthavares hemligheter är journalisten Peter Bratt. Han blev tillsammans med Jan Guillou och Håkan Isacson känd i och med IB-affären 1973 och sedan när han avslöjade Geijer-affären, ”bordellhärvan”, 1976. Det var också genom Peter Bratt vi fick veta att fackbasen besökt en sexklubb och betalat sin nota på 55.600:- med TCO:s kontokort. I en teveintervju säger Peter Bratt att den som avslöjar överheten kan vänta sig precis vad som helst. ”De går över lik. Man kan inte förutse vad de hittar på.” (Makten och Sanningen, dokumentärfilm av Birgitta Öhman, SVT 2007)
Det som skiljer makthavare från oss vanliga är resurser att krossa, förnedra, förinta en fiende. En vanlig människa som tappar ansiktet kan lida lika mycket som en pamp. Men den vanliga människan kan inte göra mycket annat åt saken än att uthärda eller gå under. En makthavare som känner sig hotad kan dra i hållhakar och söka stöd hos andra i maktställning. Överheten sluter sig och håller ihop har Peter Bratt erfarit.
Vid ett seminarium på Fores, "en grön och liberal tankesmedja", höll Peter Bratt den 9 okt 2008* ett föredrag. Han belyste debatten 2008 om hemlig verksamhet på Försvarets Radioanstalt, FRA, i jämföresle med IB-affären 1973. Peter Bratt betonade att varken IB eller FRA hade den kontroll utifrån som behövs för institutioner i samhället. När det gällde underrättelsetjänst som IB och FRA jämförde Peter Bratt hur svenska och amerikanska myndigheter hanterar sekretess och öppenhet. För NSA, National Security Agency i USA gäller att hemlig underrättelseverksamhet kontinuerligt följs upp av kommissioner. Hemliga projekt blir efteråt utredda och offentliggörs. Vissa saker måste vara extremt hemliga i nuet men i efterhand ska fakta läggas på bordet. Man rensar ut efter hand. I annat fall uppstår konspirationsteorier och folk misstror polisens och militärens verksamheter. Peter Bratt rekommenderade James Bambfords bok Body of Secrets.
Läkare och domare - ingen är ofelbar
Det Inga-Britt Ahlenius och Peter Bratt säger om maktbalans och granskning har fått mig att fundera över likheter och skillnader mellan läkaryrket och domaryrket. Våra respektive uppdrag i samhället handlar om att hjälpa medmänniskor som drabbats av olycka – av sjukdom och skador respektive av brott. Rättvisan liksom sjuk- och hälsovården har också ett förebyggande syfte. Vidare ska läkare och domare behandla alla lika. Och vi arbetar under yrkesed, läkareden respektive domareden.
Åt domare och läkare har allmänheten delegerat den yttersta makten att avskilja medmänniskor som beter sig antisocialt. Domare dömer förbrytare till straff med inlåsning i kriminalvården. Domarna drar då gränser mellan lagliga och brottsliga beteenden.
Läkare utdömer inga straff. Vi ordinerar ofrivillig vård med låsta dörrar när det finns risk att patienten skadar andra eller sig själv. När läkare ordinerar sluten vård är det i förebyggande syfte. Vi drar gränsen mellan tillstånd som räknas som att vara vid psykisk hälsa och patologiska tillstånd där människan inte rår för sina handlingar. Det finns i rättspsykiatrin överlappning mellan kriminalvårdens och den låsta psykiatrins domäner.
En skillnad mellan läkaryrket och domaryrket är den funktion av kontroll och återkoppling från samhället som Ansvarsnämnden och Socialstyrelsen har för personal i sjukvården. Rättsväsendet saknar en motsvarande utomstående myndighet med funktionell kontroll.
I sjukvården är vi på det klara med att alla kan ta miste, att det är mänskligt att göra fel. En sådan olycka som aldrig får inträffa skedde 1936 på Maria sjukhus i Stockholm. Någon hade förväxlat flaskor med bedövningsmedel och desinfektionsmedel. Fyra patienter injicerades med desinfektionsmedlet och dog. Då instiftades en ny lag, Lex Maria. Alla som arbetar i sjukvården är sedan dess skyldiga att själva anmäla när de upptäcker att en patient felbehandlats.
Om en patient, en anhörig eller Socialstyrelsen misstänker att en patient fått fel behandling kan läkaren anmälas till HSAN, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. HSAN gör en utredning som antingen kan leda till frikännande, erinran eller varning. Socialstyrelsen kan återkalla läkarlegitimation.
Vilken motsvarighet till Lex Maria finns för domarkåren? Vilken motsvarighet finns till HSAN för domstolarnas personal? Ett antal läkare tilldelas erinran, varning och fråntas sina legitimationer. Hur många domstolsjurister har på motsvarande sätt fått tillrättavisningar eller yrkesförbud? Räknas domstolens tjänstemän som ofelbara?
Kan media ersätta Rättvisans ena vågskål?
Den enda kontrollerande makten för vårt rättsväsende verkar hör och häpna vara - journalisterna!
Hannes Råstam, journalist på SVT är nominerad till Guldspaden för dokumentärfilmerna Thomas Quick - så skapas en seriemördare. Tack vare Hannes Råstam och advokaterna Thomas Olsson och Martin Cullberg har Sture Bergwall beviljats resning. Hannes Råstam säger:
- Det tycker jag är det mest skrämmande är att exempelvis media får en så stor makt för rättsskipningen. För utan min medverkan – och då utan att på något sätt överdriva min betydelse.... Att SVT bevakar ett fall som detta, är närmast en förutsättning för att det ska gå att få resning. (SVT Gomorron Sverige 2009-12-19) I radioprogrammet Medierna sa Hannes Råstam nyligen:
- Naturligtvis är detta raka motsatsen till rättssäkerhet. Bara tanken att journalister ska ha ett avgörande inflytande över en så allvarlig sak som felaktigt dömda är ju något fruktansvärt! Jag tycker själv att det är stötande att jag har kunnat ha det stora inflytande över flera rättsfall, som har skett. Väldigt oroande!
I radioprogrammet säger JO, professor Hans-Gunnar Axberger, detsamma:
- Kan man få en duktig journalist, så är det viktigare än att ha en skicklig advokat. Om du anser dig vara felaktigt dömd gäller det att väcka uppmärksamhet. Det blir en tombola: ”Lyckas jag? Kan jag lyckas intressera en journalist för mitt fall?” Det finns ingen rättssäkerhet i det!
Försvarsadvokat Per E Samuelsson är av samma uppfattning. Journalister har avgörande betydelse för den som vill få prövningsstillstånd och resning:
- Du måste få media som hjälper dig att belysa fallet. Jag hänvisar nästan alltid mina klienter till journalister. Massmedial uppmärksamhet sätter tryck på domstolen. Men man vill ju att fakta ska tala! Det här är ett misslyckande för hela rättsväsendet. Ja, för hela samhället.” (SR P1 Medierna, 23 februari 2010)
- Ja, så är det, bekräftade dåvarande justitiekansler Göran Lambertz, det har vi kunnat konstatera flera gånger. De fyra, fem mest uppmärksammade mordfallen och andra allvarliga brott under de senare tio – femton åren, som har gått till resning och ändrats, där har det varit journalister som har börjat arbeta med det.
Göran Lambertz: Skapa en ny rättsmyndighet
JK Göran Lambertz fortsatte:
- Så det finns inte den omprövningspotentialen inom rättsväsendet självt. Det kan man konstatera. Och det bör man förmodligen göra någonting åt. Jag tror att man bör skapa en särskild organisation för resningsprövning. En organisation som är lite mer inställd på att granska vad som har hänt på det sätt som Hannes och andra journalister har gjort. Nu finns det en sorts passivitet inför det faktum att man [tjänstemän inom domstolar och polis] vill egentligen inte att någonting ska ha blivit fel. Och då är det ingen [Göran Lambertz markerar eftertryck med handen] som har något intresse av att man ändrar på det. Får man en särskild myndighet - som jag tror att det behöver vara - som går in och granskar och undersöker ordentligt, förutsättningslöst, så blir det bättre. (SVT Gomorron Sverige 2009-12-19)
I en intervju i tidningen Försvararen talar Göran Lambertz om sitt ”testamente som JK”. Han säger i klartext att ”resningsprocessen är dålig”, ”riksåklagaren ofta reagerar med ryggmärgen och får för stor makt över resningsärenden”, ”tycker inte om att prövningen är så njugg som den är”, att ”dom dikteras av nämndemän som påverkas av den allmänna debatten”. (
Det sista är själva kärnpunkten i mina inlägg på den här bloggen. När rättsväsendet är ur balans sätts det i gungning av rykten, tankeepidemier, mediadrev. Människor kan bli oskyldigt dömda utan att myndigheter eller allmänheten särskilt bryr sig. En folkstorm så vild att journalisten Olle Andersson kallade den "pandæmonium", kunde "fälla" två oskyldiga läkare för styckning av en kvinna. Sedan lät sig allmänheten underhållas och förfäras av rättegångar mot en psykiatrisk patient som kallades seriemördare. "Thomas Quick" fälldes på sanslösa gärningsbeskrivningar utan bevis för åtta mord.
Media utfärdar domar - och sedan är det enligt JK, JO, advokater och journalister samma nyckfulla opinion som avgör om det blir resning. Men att verkligheten ser så illa ut förnekades av Högsta domstolens ordförande Johan Munck.** Vilket får mig att tänka på vad professor Leif GW Persson sa: "Bland jurister, såväl höga som låga, kallas Högsta domstolen för Elefantkyrkogården." (Expressen 2009-10-11)
Göran Lambertz talar om flera systemfel i rättsväsendet, som att ”polis och åklagare försöker få fast den man har bestämt sig för att få fast”, att polis och åklagare inte arbetar "med den öppenhet, den objektivitet och den känsla för att rätt ska vara rätt som måste finnas i en rättsstat”.
Göran Lambertz är nu justitieråd, osynlig för allmänheten i Högsta domstolens vita byggnad. Han väntade sig inte sig att kollegorna ska fortsätta driva frågan om rättssäkerhet. Han uppmanar advokaterna att ta över frågan:
- Ni får inte tystna, ni är oerhört viktiga. Själv kommer jag inte längre kunna agera utåt.
Vi är fjorton personer som i ett upprop den 18 februari kräver att en justitiemordskommission inrättas. Högsta domstolens avgående ordförande Johan Munck föreslår en resningskommission. Men räcker det med kommissioner?
Rättsväsendet och Rättsrevisionsverket – Themis balansvåg
Jag vet inte vad Göran Lambertz har i tankarna när han talar om att skapa en ny organisation, ” en särskild myndighet”. Kanske menar han detsamma som jag, en myndighet som balanserande vågskål i den svenska Rättvisegudinnans hand.
Liksom Riksrevisionsverket kontrollerar hur de styrande använder landets finanskapital behövs en ny institution, ett Rättsrevisionverk som kontrollerar hur domstolar förvaltar landets sociala kapital, medborgarnas förtroende. Detta Rättsrevisionverk ska inte underställas justitiedepartementet eller Högsta Domstolen.
För vårt sociala kapital, människornas tillit till varandra och samhällets institutioner, kan ett Rättsrevisionverk vara lika viktigt som Riksrevisionverket. Båda dessa myndigheter ska, som Inga-Britt Ahlenius påtalat, vara direkt underställda riksdagen. Folkets makt ska balansera myndigheternas och överhetens.
/Rigmor
* http://www.fores.se/debatt/peter-bratt-om-ib-affaren-och-fra-debatten/
.jpg)
.jpg)
Inlägg
