SANT ELLER HITTEPÅ? RÄTTSPSYKOLOGI

Astrid Holgerson sammanfattade vittnespsykologins grunder och dess betydelse för rättsäkerhet i sexualbrottmål i ett föredrag 1995 (Nordiskt tvärfackligt forum för rättssäkerhet i sexualbrottmål i Stockholm, 26-27 augusti 1995)* Där kan man lära sig hur den tillämpade vittnespsykologin skiljer sig från psykologi som vi arbetar med i sjukvård och psykoterapi.

Vid vittnespsykologiska utredningar görs först en ”formell strukturanalys”. Rättspsykologen lägger då fram en hypotesprövande analys till domstolens ledamöter. Den ska inte vara skriven på fikonspråk utan så att alla parter själva kan ta ställning till de tänkbara hypoteserna.

I nästa steg görs en ”utsagepsykologisk realitetsanalys” utifrån rättspsykologisk teori och vetenskap. Nu handlar det om att särskilja utsagor om något som verkligen har hänt från konstruerade berättelser. 

Det som sägs är troligen sant

Astrid Holgerson listar kriterier på utsagor när en människa återger vad hon själv upplevt: Berättelsen blir homogen (1). Innehåll, tid, plats, deltagare stämmer för olika delar av berättelsen.   Man uttrycker känsloupplevelser som är adekvata i den situationen (2). Utsagan präglas av den personens kompetens och unika egenskaper (3). Det som sägs ska så att säga inte ha varit i säck innan det kom i påse. Till exempel: när ett barn berättar om något det själv upplevt talar det inte som en vuxen; när en lekman berättar något han varit med om uttrycker han sig inte som en psykolog. Vidare ska kvalitén på detaljer (4) uppmärksammas. Komplikationer eller oförutsedda störningar i händelseförloppet (5) talar för att utsagan är självupplevd liksom citerande från samtal vid den aktuella händelsen (6) och plötsliga ihågkomster, genombrott av detaljer i minnesbilden (7).

 

Det som sägs kan vara lögn:

När ett vittne är konsekvent och konsistent, så tyder det däremot inte på att utsagan är tillförlitlig. Snarare tyder det på att personen återger en konstruktion för ändamålet. Att vittnet uppträder säkert och bestämt är inte heller tecken på tillförlitlighet. Det är snarare ett typiskt beteende vid lögner.

 

Summits felaktiga teori om incest

Psykiatern Roland Summit skrev 1983 en artikel där han lanserade teorin om ett ”anpassningssyndrom” hos barn utsatta för incest. Barnen påstods uppvisa tecken och symtom som hemlighetsmakeri; hjälplöshet; anpassning; sent och osäkert avslöjande av övergreppen; återtagande av avslöjandet. Teorin vann snabbt gehör hos psykologer, socialarbetare, poliser med det svåra uppdraget att utreda sexualbrott mot barn. Även personal på dagis och BVC fick lära sig att falka efter Summits tecken hos barn. Men när Summits teori hade testats i vetenskapliga studier stämde den inte med verkligheten. Barn som är utsatta för sexövergrepp kan förvisso bete sig så, men det gör även andra barn. På 1990-talet var det konstaterat att det inte finns några symtom eller beteenden som är specifika just för barn som är offer för sexuella övergrepp. Summits teori var vetenskapligt avfärdad.

Men i Sverige släpade den efter som en myt i Socialstyrelsens allmänna råd (1991:3) och i en spridd bok av dåvarande polisen Monica Dahlström-Lannes, Mot dessa våra minsta (1990, 1991, 1992, 1994). Där får man lära sig fem skäl till att ett barn inte berättar: Barnet saknar ord, har förträngt, är rädd, har skuldkänslor, känner lojalitet med sina föräldrar (s.130). Men det enklaste skälet till att barnet inte berättar - att barnet inte har något övergrepp att avslöja - nämns inte. Man får lära sig att "man skall tro på barn" och att "barn inte ljuger om sånt". Men samtidigt får man lära sig att när barnet inte har något att berätta, då ska man utgå från att barnet ljuger. Kan inte det vara integritetskränkande och förvirrande för barn? Kan den inställningen förvränga barns verklighetsuppfattning? Socialstyrelsen liksom svenska åklagare och domare fortsatte länge att stödja sig på felaktig information i Summits förlegade artikel. Man fortsatte även att utbilda poliser, åklagare, socialsekreterare, barnpsykologer i förhörstekniker, vilka i rättspsykologins perspektiv är manipulativa.

Samrådsgrupper under tankeepidemin

Astrid Holgerson varnar för felkällor i rättsutlåtanden som skrivs av psykologer och psykiater utifrån vad klienter och patienter sagt i terapi. Hon varnar också för utlåtanden som bygger på hörsägen-information i nätverk av personer från myndigheter, sjukvård, media och politik. ”Myndigheter som Socialstyrelsen och Riksåklagaren och organisationer som Rädda Barnen och BRIS och även Psykologförbundet har låtit sig involveras i det informella nätverksagerandet”, skriver Holgerson. Hon varnar också för att psykologer förlitade sig på ”projektiva test”, som saknar stöd i vetenskap.

Jag känner till samrådsgrupperna. De bildades för att hjälpa barn som är utsatta för övergrepp. I nätverken fanns på 1990-talet personer som var övertygade om att barn uppvisar specifika ”tecken” på incest, att ”rituella” övergrepp är vanligt, att det finns "kroppsminnen" och att ”terapiminnen” kan vara bortträngda och återuppväckas. Personal från barnpsykiatrin och socialtjänsten var dåligt uppdaterade på internationell och vetenskaplig forskning. I samrådsgrupper kunde man hålla fast vid idéer om incest, bortträngda minnen, rituella övergrepp fastän forskningen hänvisat detta till folklore och fördomar. 

Astrid Holgerson namnger några som på 1990-talet hamnat på fel spår i doktor Summits anda. Några namn känner man igen från nätverk runt Quickfallet och även da Costafallet.

Hon påtalar att böcker om kvasipsykologi, som 'The Courage to Heal" (Bass & Davis, 1988) sålts i en miljon exemplar. Få läsare kunde avgöra vad som är realitet i genrens blandning av psykologi och fantasi. Främst kvinnor inspirerades av sådan faktion (fakta-fiktion) att gå i terapi för att må bättre när bortträngda minnen av sexövergrepp skulle återuppväckas.

Under tankeepidemins årtionde gick tillsynsmyndighetens återhållande kraft förlorad genom att ansvariga på Socialstyrelsen själva trodde på terapimyten. En utredare eller en institution som agerade icke-professionellt riskerade knappast påföljder. ”De som blir lidande är barn och deras familjer”, sammanfattade Astrid Holgerson. Det kan tilläggas att efter yran med falska utpekanden följde en istid. Pendeln kunde slå över åt andra hållet. Verkliga brottsoffer och tillförlitliga vittnen kände sig sedda med misstro. Ljuger du?

Rättspsykologins verktyg kan hjälpa oss att känna igen utsagor som är självupplevda och tillförlitliga. 

Som läkare och psykoterapeut vill jag understryka att utsagor som för personen själv kan kännas övertygande men som har sin upprinnelse i hörsägen, läsefrukter, egna drömmerier, påverkan utifrån och grupptryck är lika viktiga att ta på allvar men inte som vittnesmål i rättssalar.

Det får förfärande följder när en person blir trodd fastän han eller hon befinner sig i ändrat sinnestillstånd. Vanföreställningar kan drabba den som är drogad, lider av manisk eller paranoid sjukdom, psykos eller någon annan störning. Den personen behöver och ska erbjudas hjälp. 

Hur mår den som med falskt vittnesbörd har pekat ut en närstående eller obekant, någon som på det falska utpekandet blev dömd till fängelse och /eller social skam och utfrysning? 

En människa med samvete och normal empati mår alls inte bra av att ha blivit trodd på lögner. Somliga blir i det läget så rädda att erkänna sitt fel att de bygger upp en livslögn till försvar. 

/Rigmor

* http://www.nkmr.org/psykologin_och_rattsakerhet_av_astrid_holgerson.htm

NILS WIKLUND & VITTNESPSYKOLGERNA, ÅTERHÅLLANDE RÖSTER III

Om det funnes någon segrare i detta rättshaveri - men det gör det inte - men om det funnes, så vore segern rättspsykologernas. Vittnespsykologen Astrid Holgerson sade ifrån redan efter första tingsrättegången 1988 och för detta blev hon kallad ”skandalpsykologen” och utbuad i media. Idag skulle Astrid Holgerson och hennes kollega Birgit Hellbom kunna säga:

-       Vad var det vi sa!

Men fil. lic. Birgit Hellbom är död och fil. dr. Astrid Holgerson är tystad av sjukdom. Dessa två yrkeskvinnor höll emot när tankeepidemin grasserade som värst för femton, tjugo, tjugofem år sedan. Då gick ryktet att incest är vanligare än det är; att utsatta barn uppvisar specifika tecken och symtom; att män-med-makt umgås i sekter i skogen där de förgriper sig ”rituellt” på barn och kvinnor som sedan dödas. Många satte tro till terapeuter som sa att de återuppväckte offrens minnen. Och man satte tro till poliser och domstolar som avslöjade förövarna och dömde dem till fängelse. I efterhand har ett antal av dessa brottmål gått till resning och dömda män har blivit frikända. 

Mot överdrifterna i terapimyten manade två yrkeskvinnor Astrid Holgerson och Birgit Hellbom till besinning. För detta blev de hånade. Nu vet vi att man borde ha lyssnat. Min läkarkollega Lars H:son Nilsson skriver: 

"Först inför rättegången i kammarrätten 1991 kallades de båda vittnespsykologerna Astrid Holgersson och Birgit Hellbom för att yttra sig om tillförlitligheten i det barnpsykiatriska utlåtandet. De var kritiska mot utredningen. Särskilt anmärkningsvärt var att polisen inte vid något tillfälle förhört barnet utan okritiskt nöjt sig med moderns andrahandsuppgifter. Det kunde inte uteslutas att modern använt sig av ledande frågor och manipulativa metoder för att få barnet att säga vad som förväntades. De ansåg vidare att Lindblad och Erixon alltför okritiskt utnyttjat polisens utredningsmaterial. Denna redogörelse för en komplicerad rättsprocess med förödande konsekvenser för de berörda rymmer frågor av betydande intresse för läkarkåren." (Dagens Medicin  2009-06-10)

Till Attunda kommer i Astrid Holgersons och Birgit Hellboms ställe docent Nils Wiklund på rättegångens åttonde dag, den 14 december. Han är en bildad man som då och då levererar välskrivna understreckare i Svenska Dagbladet. Nils Wiklund är liksom jag intresserad av psykologihistoria. Själv är jag till skillnad från honom ett stycke psykologihistoria. Vi analytiker av Freuds eller Jungs skola är psykologins dronter, en yrkesart på utdöende. Jag är utbildad under förra århundradet, ja, föregående årtusende i Zürich. Jag har kompetens som jungiansk analytiker. Men när jag tog examen våren 1995 var jag inte längre jungian. Fast att det blivit så stod inte klart för mig själv förrän senare. Jag har dyrköpta erfarenheter. Är invigd i en av kulturhistoriens slutna kamrar. Stämningen ombord på ett sjunkande läroskepp är speciell. I en dammig, romantisk undergång hårdnar ledarnas bevakning om hemligheter. Allt stelnar därinne medan världen utanför, vetenskapen, utvecklingen och själva livet drar vidare.

När Nils Wiklund stiger in i rättssalen ser han ut som jag föreställt mig. En medelålders man, smärt, ordnad, distingerad. Han kommer att uttrycka sig sakligt, måttfullt och tydligt. Nils Wiklund sätter sig i vittnesstolen, svär sanningseden och uppmanas berätta om sin yrkesbakgrund.

- Jag är docent i psykologi, rättspsykologi, legitimerad psykolog och specialist i klinisk psykologi. Jag arbetar med utredningar och gör bedömningar. Har arbetat inom rättspsykiatrin i tio år och därefter på heltid med sakkunnigutredningar åt domstolar och utsagepsykologiska bedömningar. Jag har gjort flera hundra utredningar åt domstolar, främst rättspsykologiska men också hundratals vittnesutsagor. Jag har publicerat artiklar och böcker och varit redaktör för böcker om vittnespsykologi.

Nils Wiklund betonar att han själv inte haft ett sakkunniguppdrag från någon av domstolarna i da Costafallet:

- Jag har i detta rättsfall gjort två saker:

1. På uppdrag av kammarrätten 1991 utförde Astrid Holgersson och Birgit Hellbom en sakkunnigutredning av Frank Lindblads och Margareta Erixons utlåtande rörande mammans berättelse. Den berättelse som alltså var underlaget för åklagarens åtal och gärningsbeskrivning. Jag var då Astrid Holgerssons och Birgit Hellboms samtalspartner. Jag gjorde en kollegial granskning av hållbarheten i deras utlåtande. Noggrant gick jag igenom vartenda ord, granskade deras resonemang och slutsatser. Som samtalspartner fick jag god inblick i arbetet.

2. Det var inte jag som skrev artikeln [i Svensk Juristtidning nr 3/1994, "Ögonvittnesidentifieringar"] om fotohandlarparet. Det var Birgit Hellbom. Men hon fick cancer och avled. Hon överlät på mig att slutföra den artikeln.

Det är den inblandningen som jag kan vittna om. Om man tar Holgersons och Hellboms yttrande till kammarrätten 1991: Där gjorde jag den bedömningen att yttrandet var fullt hållbart. Jag kan fortfarande stå för att detta utlåtande är skrivet på högsta möjliga nivå. Slutsatserna är hållbara och väl underbyggda.

Advokat Kajsa Blomgren: På vilka grunder?

- Deras utlåtande består av två delar. Dels gör de en granskning av Frank Lindblads och Margareta Erixons tidigare utlåtande [1988]. Där är det Astrid Holgerson som ansvarar för arbetet.

Den andra delen är en utsagepsykologisk analys av det som mamman till barnet berättade att barnet hade sagt. (Se mitt kommande inlägg.)

För den typen av utsagepsykologiska analyser har vi en väl utarbetad metod, som har utvecklats i Sverige från 50-talet. (Se mitt kommande inlägg om professor Arne Trankells och fil. dr. Astrid Holgersons metod.) Kort kan man säga, att vad man gör när man tittar på utsagor från barn, är att titta på utsagebetingelser: Vad är det för omständigheter? Vilka saker måste beaktas? Man ser även till utsagornas ”utvecklingshistoria”. Detta redovisas sedan utförligt i utlåtandet, som ska vara fullt begripligt för domstolen. Allt ska vara väl dokumenterat och underbyggt. Birgit Hellbom har väldigt noga dokumenterat allt hon fått fram för att underbygga sina slutsatser. Allt hon fått fram om barnets utsagor visar att dessa inte kan grundas på något som är relevant för målet.

Vilka synpunkter har du på Frank Lindblad och vetenskapen?

- Han är psykiatriker. Han har en utbildning som innebär kompetens att bedöma om någon har en psykisk sjukdom och hur den ska behandlads. Men han har ingen utbildning om utsagepsykologisk analys.

Detsamma gäller för Margareta Erixon. Frank Lindblad är utbildad för att bedöma om mamman är psykiskt störd. Men vad gäller att bedöma om barnets utsagor är grundade i speciella händelser så har han ingen utbildning på området. Det framgår av utlåtandet att Frank Lindblad inte heller har kunnat göra detta. Astrid Holgersson har motiverat och argumenterat kring detta på övertygande sätt.

Det finns bandinspelningar av olika typer i det här rättsfallet. Dels finns band från de olika rättegångarna, där mamman har hörts. De banden har analyserats noga. Detta ger ju tillräcklig information för att man ska kunna dra slutsatser. Dels finns det band som mamman har spelat in med barnet, ganska många. Där skriver Birgit Hellbom i en fotnot, att om hon får tid kommer hon att låta skriva ut inspelningar i en bilaga. Jag har inte sett någon sådan bilaga och det framgår av utlåtandet att hon inte har analyserat dessa. Däremot är båda dessa utlåtanden översatta till engelska och publicerade. För den boken har man haft längre tid på sig att bearbeta banden. De autentiska utsagorna finns alltså publicerade på engelska och är kommenterade i den publikationen.

Och det kan ju sägas här, att ofta blir tiden för kort inför en rättegång för sakkunniga psykologer. Här hade de för kort tid på sig, ett par månader bara. Det här materialet var så stort, att det hade krävts kanske ett halvårs eller ett års arbete för en fylligare analys.

Hur gamla barn kan utfrågas?

Man kan inte säga någonting generellt. Man kan i och för sig tänka sig att ett litet barn så fort det kan yttra några ord kan förmedla innehåll som kan återspegla en händelse. Men viktigt i en rättegång om övergrepp är att sådana utsagor bedöms noggrant.

Vad anser du om Frank Lindblads metod?

Jag har ju kritiserat honom offentligt både i tidskriften Svensk Juristtidning och i Advokaten för hans avhandling. Han redovisar där resultaten av ett större antal utredningar och alltid kommer han fram till samma sak, att ett övergrepp är ”rimligt”.

Frank Lindblad använder inte begreppen ”sannolikt” eller ”tillförlitligt” - utan ”rimligt”. Och vad rimligt egentligen innebär, det vet man inte. Men för Frank Lindblad gäller alltid, att finns det en utsaga så är saken rimlig. Ännu mer svårbegripligt blir detta, om man tänker på det uppdrag Lindblad 1988 fick av polisen. Frågan var då inte ifall händelsen var ”rimlig” utan om detta kunde ha hänt: Kan barnet ha varit vittne till en styckning?

Och bara det, själva uppdraget, är värt att begrunda: För ”kan ha varit” vittne till vad då? Vem som helst kan ha varit skyldig till eller kan ha bevittnat vad som helst! Det är svårt att säga vad som ”kan ha hänt”. Med det uppdraget är det svårt att inte komma fram till annat än att: "ja, det kan ju ha hänt”.

Vad har du att säga om fotohandlarnas vittnesmål?

Ja, där är det ju inte jag som kommit fram till något. Birgit Hellbom hade inte heller fått detta som uppdrag. Kammarrätten avstod från att begära sakkunnig granskning av fotohandlarnas vittnesmål. Men Birgit Hellbom skrev på eget initiativ en artikel till Svensk Juristtidning (nr 3/1994, "Ögonvittnesidentifieringar"). Där gjorde hon en vittnespsykologisk granskning av fotohandlarnas utpekanden.

Jag fick uppdraget att slutföra artikeln. Jag gick igenom underlaget för hennes analys. Där fanns inget att ifrågasätta vad gäller hennes analys. Hennes artikel om det här bedömer jag som fullt hållbar och grundad på en vetenskaplig och vittnespsykologisk analys. Birgit Hellbom har där använt samma grundläggande metod som vi använder: Man tittar på de ursprungliga utsagorna: Hur gick det till? Vad var det första som vittnena sa? Vad är det i övrigt för uppkomstbetingelser? Vilka övriga omständigheter finns?

Birgit Hellbom finner då att det är väldigt mycket av omständigheter att beakta som inte alls kan ha varit kända för kammarrätten. Hennes slutsats - som jag helt ställer mig bakom - är att det finns så många brister i parets utpekande att man inte kan bedöma dem som tillförlitiga.

När det gäller människors förmåga att komma ihåg hur personer sett ut, finns många experimentella studier. Det har undersökts hur man på ett korrekt sätt efter olika tidsintervall kan peka ut en person som man tidigare sett. Det visar sig att efter 4 månader sjunker korrekta utpekanden kraftigt. Ju längre tid som går, desto lägre blir sannolikheten att man pekar ut en person korrekt.

Ingvar Gunnarsson: Det är ju så att rättspsykologen gör en efterhandskonstruktion. Min fråga gäller, är det av betydelse att rättspsykologen ej varit med på konfrontationen och upplevt den direkt? Istället för att i efterhand läsa förhörsutsagor?

Nils Wikund: 

- Vad man granskar är dokumentationen kring och i det här fallet. Då finns det ordagranna utskrifter, dock inte av samtliga förhör. Men av de förhör som är knutna till utpekandet finns det utskrifter och bandupptagningar. Att själv närvara vid utpekandet vore ganska irrelevant. Vad vittnena säger exakt har man nog ändå glömt om man hade varit med, såvida man inte tittar på utskrifter efteråt.

Ingvar Gunnarsson: Det finns ju en del saker som inte kommer med på band, minspel och så vidare?

- Jag tror att tolkning av minspel är överhuvudtaget något väldigt svårt. I domstolar, när man bedömer vittnen, är minspel snarare något som man överbedömer betydelsen av. 

Det finns mycket forskning som visar att normala människor egentligen inte klarar att avgöra om en människa talar sanning eller lögn utifrån hennes minspel. De enda som egentligen har förmåga att avgöra vad som är sant eller lögn utifrån minspel är brottslingar (!). De är själva vana vid att bedöma vem som ljuger.

Ingvar Gunnarsson: Så minspelet är inte en betydelsefull faktor? 

Nils Wikund: Nej, vi bedömer inte minspel som en betydelsefull faktor. Det kan snarare påverka betraktaren, ge känslan av att bli övertygad eller ej övertygad.

/Rigmor

CHARLIE, DEN BÄSTA SORTENS POLIS

Rigmor berättar om återhållande röster bland dem som varit involverade. Jag tänker på Charlie, en vanlig kriminalinspektör som aldrig haft med fallet att göra. Jag har vuxit upp med alkoholism och våld, och Charlie har jag känt sen jag var tolv år gammal. När det var bråk hemma och någon ringde efter polisen och det blev Charlie som kom – då kunde jag koppla av och lämna över. Då visste jag att ingen skulle skadas. Charlie var den sortens polis som aldrig tog fram batongen och som kallade Falköpings alla busar – Tårtan och Wille Blåfot, Gädda och Môsa-Nisse – för sina vänner.

De sista åren före pensioneringen tjänstgjorde Charlie i Huddinge. En gång var han i tjänsten med på en av Teet Härms obduktioner. Charlie hade under ett långt liv som polis fått en betydande människokännedom. När drevet gick mot ”obducenten” talade Charlie om sin tilltro. Han kände förtroende för Teet Härm både som rättsläkare och människa, talade om hans yrkeskunskap och hans respekt för den döde. ”Den mannen är ingen mördare!” sa Charlie.

Charlie lät sig aldrig ryckas med av mobben. Han stod emot kollegor som gjort det, och i sina kretsar spred han förnuft omkring sig.

Poliser har begått fel i da Costafallet, det är det inget tvivel om. Men jag tror att majoriteten av våra poliser ändå är släkt med Charlie: människor som ärligt och ihärdigt arbetar för att rättvisan ska segra. Fel begår vi alla, men de kan rättas till. Ett av de mest gripande vittnesmålen i Attunda kom från kriminalkommissarie Jan Olsson som hade modet att tala om egna och andra polisers misstag och som avslutade med orden: ”Jag beklagar att jag varit del av ett system som gjort en sådan här sak möjlig.”

/ Marianne      

GERHARD VOIGT, EN ÅTERHÅLLANDE RÖST II

Rättsläkaren professor Gerhard Voigt i Lund var en av få som sa ifrån i da Costafallet. För detta skulle han få utstå förföljelse och smälek, som hade sin upprinnelse i att han ådrog sig Jovan Rajs vrede. Gerhard Voigts vänner menar att senare delen av hans liv präglades och delvis förstördes av da Costafallets följder.

I december 1984 släpptes Teet Härm från häktet. Jovan Rajs sökte då hindra honom från att återgå till sitt arbete på rättsläkarstationen. Så går det - man kan inte återförenas med någon man förtalat eller mobbat. Inte om man vägrar backa och be om förlåtelse. Jovan Rajs hade i december 1984 i tal och skrift redan utpekat Teet Härm som mördare. Hur skulle de då kunna samarbeta? Rajs begärde att Teet Härms namn skulle strykas från artiklar de tillsammans sänt för publicering. Rajs anklagade också Teet Härm för försummelse vid ett par rättsmedicinska utredningar. Saken polisanmäldes och hänvisades till professor Gerhard Voigt, ledamot av Socialstyrelsens Rättsliga råd. Voigt fann inget att anmärka på Teet Härms arbeten. I förbigående påpekade Voigt att Rajs själv ju varit ansvarig för ett av de anmälda fallen. Så om han var missnöjd med det fick han rikta kritiken mot sig själv.  

Nu i Attunda sa Jovan Rajs att han inte visste hur Catrine da Costa dött. Men då, några veckor efter det att Teet Härm hade frigivits, försäkrade Rajs att denne var skyldig till mord:

Tolkar man dig rätt Jovan, säger polisen,  så är du övertygad om att Teet Härm är mördaren vad avser de här fallen som du har berättat om?

- Ja, säger Jovan Rajs, ... verkar så i hög grad. Det här är subjektiv bedömning alltså. Det tar jag som privatperson. Om ni inte får honom fast då får ni gärna hänga er allihopa! Och att jag är my-y-ycket …  Eh, går det på band? Okej, då vill jag inte … [skrattar nervöst] hehehehe… säga eh… mer.”  (Förhör med poliserna Johnsson och Bäckström 85-01-08)

Till tingsrätten 1988 begärdes att Rättsliga rådet skulle granska Jovan Rajs utlåtande om Catrine da Costas kvarlevor. Rådet tog enhälligt med professor Voigt i spetsen avstånd från Jovan Rajs slutsatser. 

Från den här tiden skulle Jovan Rajs utmåla sig själv dels som  offer för förföljelse, dels som ensam hjälte bland korrupta kollegor. Han benämnde de svenska rättsläkarna ”den ariska maffian” och påstod att Gerhard Voigt var nazist. (Se inlägg Gästbloggare: JOVAN RAJS VITTNAR och JOVAN RAJS SJÄLVBILD: HJÄLTEN I EN ACTIONFILM)

Dessvärre anammade chefsåklagare Anders Helin okritiskt Jovan Rajs synsätt. När rättsläkarna gick emot Jovan Rajs utlåtande fällde åklagare Helin den beryktade kommentaren om att ”läkare ilar till bröders hjälp när det behövs”. Åklagaren påstod till och med i media att professor Voigt var en övervintrad nazist som på svensk mark fortsatte judeförföljelse mot Rajs (!). Mediadrevet riktade då in sig på professor Voigt med rubriker som ”SPARKA HONOM”.  Voigt tog förföljesen i media hårt. Även hans familj drabbades. Mot slutet av sitt liv intervjuades Gerhard Voigt av dokumentärfilmarna Löfgren och Petri. Voigt berättar*:

- [Anders Helin] gick till personligt angrepp mot mig i massmedia under pågående sista rättegång. Jag tolkade det så att han ville förhindra att jag hördes i rätten. Jag blev mycket illa berörd. Och jag kände mig inte i stånd att svara … Då hade jag gjort mera skada än jag hade gjort nytta. Jag bad i alla fall försvararen, som hade initierat att jag skulle kallas, att avstå om det var möjligt. Och det gjorde han.

Gerhard Voigts ansikte uttrycker återhållen smärta. Ja, sorg.

1999 ångrade Anders Helin sina grova och nedsättande ord om Gerhard Voigt. 

Hur kom det sig att du sa så? frågar Löfgren och Petri. 

- Det var väl Jovan Rajs som visste att berätta det, säger Anders Helin. 

Som berättade vad?

- Att Voigt hade varit i Tyskland under kriget. Och engagerad i tyska armén tror jag. Han var läkare där och sedan kom han till Sverige efter det här. Och att [Rajs] misstänkte honom för att vara nazist. Jovan Rajs är ju jude. Så det kom från det hållet.

Vad tycker du om det?

- Det var inte bra. Ja, där har jag själv dummat mig med ett par uttalanden som jag gjort i en tidningsintervju om att han var nazist. Och att han egentligen inte borde ha suttit med i Det Rättsliga Rådet och … Och det ångrar jag djupt. Det var inte bra. Det var dumt. Dumt av mig. Jag skulle ha hållit tyst.

Anders Helin ser nästan lika ledsen ut som Gerhard Voigt.

/Rigmor

* http://www.youtube.com/watch?v=HNdY17PH9SE&feature=related

BO HJERN, ÅTERHÅLLANDE RÖST I

Det hade hunnit bli sommar 1988 när tingsrätten friade de åtalade läkarna från anklagelse om mord men slog fast att de skulle ha styckat Catrine da Costas lik. Ett brott som var preskriberat och inte kunde överklagas. Det tog hus i helvete!

Kvinnliga läkares förening ordnade namninsamling. Man krävde att Socialstyrelsen skulle återkalla legitimationerna för de åtalade läkarna. Jag minns inte om listan nådde fram till mig, i så fall står mitt namn där. Däremot minns jag att de kvinnliga läkarna var särskilt förgrymmade på Bo Hjern, då vår VD på Läkarförbundet.

”Vad är det med denne Bo Hjern?” sa mina kvinnliga kollegor. ”Se, hur de gör, männen! De håller ihop, till och med när några av dem styckmördar kvinnor! Ofattbart!”

Kvinnor reste sig mot män. Det talades om könskamp. Hanna Olsson sa könskrig.

Från Sveriges Kvinnojourer reste kvinnor till Stockholm för att demonstrera utanför tingsrätten. På teves nyhetssändningar såg vi mängder av kvinnor, en kvinnorörelse. De bar på plakat med stora bokstäver: OETISKT OCH OMORALISKT ATT STYCKMÖRDARE FÅR VARA LÄKARE. En ung kvinna intervjuades:

-       Ja, har man styckat en kropp på det här viset … Ja, dom har bevisligen mördat henne också. Var skulle dom annars ha fått tag i kroppen? Det är absurt. Ja, faktiskt, gemene man tycker att det här är en helt absurd rättegång!*

Särskilt energiskt agiterade gynekologen Kajsa Sundström. Hon var äldre än jag, med grånat hår och bohemisk klädstil. Hon var en brinnande idealist, kvinnopolitiker och ledare för Svensk förening för psykosocial obstetrik och gynekologi. Hon var övertygande.

Men mitt i detta grunnade jag över Bo Hjern och hans ställningstagande. Han hade varit vår lärare i kirurgi vid läkarutbildningen på Karolinska. Jag hade arbetat med honom på sjukhusavdelningen och assisterat honom i operationssalen. Han var förtänksam, omdömesgill, skicklig och godhjärtad på ett artigt sätt mot patienterna. Om jag skulle drabbas av en kirurgisk åkomma vore Bo Hjern en doktor att vända sig till. Jag litade på honom som människa och läkare.

När bråket om läkarnas legitimationer rasade intervjuades Bo Hjern i TV. Hans ansikte var spänt och allvarligt i närbild. Jag minns inte vad han sa men hur han såg åt sidan helt kort. Det syntes att han var plågad och det gjorde ont i mig. Bo Hjerns blick under hans ovanligt höga panna har stannat i mitt minne efter alla år. Jag insåg just då att han verkligen höll läkarna för oskyldigt dömda.

Bo Hjern höll emot i det längsta men fick ge sig. Efter kammarrättens dom återkallade Socialstyrelsen läkarlegitimationerna för Teet Härm och Thomas Allgén.

/Rigmor

* http://www.youtube.com/watch?v=HNdY17PH9SE&feature=related

EVIGA VÄRDEN

Jag är lika orolig som Rigmor. Men vår oro måste ändå väga lätt som ett sandkorn jämfört med oron hos dem som kämpat för rättvisa under ett halvt sekel: Teet Härm, Thomas Allgén och deras anhöriga.

Jag minns en dag i skolan, en modersmålslektion när vi läste Tegnérs ”Det Eviga” och någon flamsade och gjorde narr av dikten. Vår lärare – Curt D. Johansson - greps av ursinne. Han höll ett brandtal för de eviga värdena. Jag har glömt hans exakta ord. Men jag har aldrig glömt med vilken passion han försvarade det sanna, det rätta och det sköna. Och diktens ord brände sig fast i mitt minne.

Det rätta är evigt: ej rotas där ut

från jorden dess trampade lilja.

Erövrar det onda all världen till slut,

så kan du det rätta dock vilja.

Stockholmssyndrom eller inte, men jag väljer att tro att domen i Attunda blir rättvis. Blir den det inte fortsätter vi bara att kämpa.

/ Marianne

EN SLÄNG AV STOCKHOLMSSYNDROM

Vid advokaternas slutpläderingar i Attunda före jul var det nästan feststämning. Advokaterna hade av vittnen fått belägg för mer än hundra fel och försummelser som statens tjänstemän begått. Alla tre domare på podiet gav intryck av att vara riktiga människor med lagmankompetens, omdöme och empati. Visserligen bestred den tidigare chefsrådmannen Ingvar Gunnarsson i ett sista tal att fel eller försummelser begåtts. Men det kändes som en formalitet. Vi som följt rättegången hade lärt känna denne statens och JK:s företrädare lite grand. Han är en man med pondus, erfarenhet och inte utan humor. 

Ni hör nog hur jag låter. Besvärjande. Vädjande?

Sanningen är att jag under hela denna rättegång kämpat med en släng av Stockholmssyndrom. Så här tänker de som drabbats av den krämpan: "Det hänger på oss. Jag ska visa god vilja. Det gäller att visa att jag litar på överheten. Då kommer beslutsfattarna att bli på gott humör och låta sin nåd och mildhet lysa över oss." I de här banorna börjar gisslan tänka när ett kapardrama pågår mer än tre dagar. För att travestera en barnabön som vill bildka Högre makter:

-       Ni där uppe som haver undersåtarna kär, se till mig som liten är… Och se till Teet Härm, Thomas Allgén, Sture Bergwall och andra som blivit felaktigt dömda. Amen.

Om tio dagar faller domen i Attunda tingsrätt och jag är alltså orolig. Jag litar inte längre på att rättvisa skipas i våra domstolar. Fallet Quick som jag satt mig in i gick tack och lov till resning. Men. Om så groteska felaktigheter som där skrivits in i domslut och om något så orimligt som där framförts av psykologer tas för sakkunskap - ja, då kan vad som helst hända i namn av Svensk Rättvisa.

Mina tvivel på rättssäkerhet verkar delas av andra. En ungdomsvän och jag mailväxlar sporadiskt. Han är jurist. När jag berättat om da Costafallet svarar han:

”Temat är aktuellt. Rättsröta är ett starkt ord men jag är inte längre förvånad över att vi har nått dit i Sverige. Jag får alltmer känslan av att våra domstolar funkar som Bingolotto. Det som nu spelas upp i straffrättsmålen kan man se även i våra förvaltningsdomstolar.”

En annan vän är juridik-akademiker och kan da Costafallet utan och innan. När vi igår talade på telefon visade det sig att båda är nervösa inför domslutet. 

Det står inte bra till i en demokrati om dess domstolar uppfattas som nyckfulla. Om domslut är oförutsägbara.

- Om bara staten erkänner att det förekommit fel och försummelser är jag nöjd, säger min vän. 

- Men skadeståndet? Läkarna måste få sitt skadestånd! invänder jag. 

- Jo. Men det viktiga är att staten erkänner fel i den här instansen. Sedan kan man gå vidare.

Gå vidare? Tjugosex år har tagits av läkarnas livstid! Ska något självklart dras så omständligt, så tidsödande och även så kostsamt mätt i skattepengar?

De berättelser under ed som vi lyssnat till under tre decemberveckor återkallade en tid för 20-25 år sedan i epidemisk yra.  Förvirringen och upphetsningen grep inte bara opinionsbildare och domstolens tjänstemän utan även läkare, psykologer, skribenter och allmänheten. De flesta rycktes med. Tyvärr var inte jag något undantag.  Reportern Olle Andersson talade om ett Dæmonium, en medial kakafoni där ingen förnuftig och mothållande röst kunde höras.

Men det fanns några som höll emot. Nu kommer jag till dem.

/Rigmor