På rättegångens femte dag var salen fullsatt när Teet Härms förre chef, rättsläkare professor emeritus Jovan Rajs tågade in. Han åtföljdes av sin fru Dina, Hanna Olsson och några fler äldre kvinnor. Jovan Rajs avlade sanningsed. Han har numera svårigheter med synen mer ser annars stark och stor ut. Rajs är solbränd och håret har knappast ens grånat. Man känner igen hans karaktäristiska sätt att tala. Då menar jag inte brytningen utan röstläget och att han talar som i stackato. Korta meningar, oväntade associationer och lätt uppbrusande känslor.
För mina vänner och bekanta bland radikala feminister har Jovan Rajs varit en idol. De har idealiserat och identifierat sig med Rajs - utan att kunna bedöma hans yrkeskompetens. När Rajs anklagar andra rättsläkare för att vara fega och dölja Sanningen med stort S har en grupp anhängare hejat på. I juni 2001 sade fem ledande rättsläkare ifrån:
”Rajs ser fiender överallt. För tillfället är Karolinska institutet föremål för hans aggressioner eftersom man i ett tillsättningsärende på hans tidigare institution inte låtit sig påverkas av Rajs synpunkter. […]
Jovan Rajs mediekampanj är grotesk. Den har till syfte att skandalisera den svenska rättsläkarkåren och att förhärliga hans egen person. Han borde i stället visa större ödmjukhet inför svårigheterna i rättsmedicinska bedömningar och större respekt för kollegernas uppriktiga avsikter i arbetet.” (DN 2001-06-01)
Jag har i ett tidigare inlägg hoppats att Jovan Rajs med detta vittnesmål skulle komma ut som en av Återtågets hjältar - en som erkänner misstag i da Costafallet, uttrycker ånger, tar konsekvenserna. Vi fick lyssna till en återtågshjälte i går men det var inte Rajs. Jag ska berätta om Jan Olsson senare. I Anders Carlgrens rapport sammanfattas läget med rubriken:
"Jovan Rajs förlorade heder". http://www.stadsholmen.blogspot.com/
Igår vittnade två av de fem rättsläkare som i DN tog avstånd från Rajs arbetssätt, professor Lars Eriksson och docent Peter Krantz. Jag återkommer även till deras vittnesmål.
Ur mitt yrkesperspektiv är det intressant hur Jovan Rajs utvecklade fiktionsmässiga föreställningar om Teet Härm och sig själv. I självbiografin som Rajs 2001 skrev tillsammans med Kristina Hjertén von Gedda går han in i en hjälteroll. Han frammanar bilder från actionfilmer och deckare. Jovan Rajs känner sig förföljd men ser sig som Övermannen med förmåga att genomskåda och besegra gäckande och hyperintelligenta brottslingar:
"Under en kortare tid var jag rädd för att [Teet Härm], om han misstänkte att jag kunde avslöja honom, kanske skulle vilja röja mig ur vägen, skjuta eller knivhugga mig i ryggen en mörk höstkväll. Men min rädsla gick snabbt över. Jag förstod att han inte hyste något personligt agg mot mig, jag var hans respekterade lärare som han nu ville ha som sin motståndare. Han iscensatte ett skådespel, utan mig inga aktörer. Han ville hellre ha mig levande än död." (Ombud för de tystade, s. 231-232)
Samarbetet mellan Jovan Rajs och Kristina Hjertén von Gedda slutade i konflikt. Liksom Rajs kollegor reagerade Kristina mot hans tendens till självöverskattning med nedvärdering av andra: ”Jovan Rajs komplexa och motsägelsefulla natur kan bara skildras utifrån, aldrig av honom själv. Vänner, släkt, kollegor, poliser, åklagare, domare, de åtalade, offren, alla de som mött Jovan Rajs i någon av hans många roller skulle kunna berätta sin historia. Det hade kunnat bli en bra bok.” (AB 2001-05-03)
Kristina Hjertén von Gedda följer rättegången i Attunda. Hon föreslog i en paus att gästblogga hos oss om Jovan Rajs vittnesmål.
Tack för ditt bidrag, Kristina!
/Rigmor
PS.
PROFESSOR RAJS SJÄLVBILD:
I Läkartidningen fick vi en dag läsa något i den tidskriften ovanligt. En läkare, Jovan Rajs, jämförde sig med Russell Crowes hjälteroll i filmen Insider:
”Han protesterar och får alla emot sig, blir sparkad och isolerad. Det är precis som mina upplevelser.” (LT, 2001, Nr 8, s 844-50)
I Dagens Nyheter kunde man sedan läsa hur Jovan Rajs ställde sin egen förträfflighet i kontrast till nedvärdering av kollegorna:
”Allt jag gör är ett äventyr, skriva en bok, forska, skriva rapporter, undervisa studenter. Men jag vet att ni i Sverige lider av att inte tillhöra en grupp. Mina referenser är skott och gas. Att bli utfryst biter inte på mig, jag tål mer än så.”
”De [rättsläkarkollegorna] vill täcka över egna misstag och då blir jag farlig, för jag säger sanningen. […] Jag har aldrig kunnat köpas. Jag har haft ett tungt arbete med döda människor. Jag har aldrig blivit bortgjord, jag har psyket i balans, jag forskar fortfarande.” (DN 25.3 2001)
Här följer ett längre utdrag från DN-artikeln där några av landets främsta rättsläkare gick i svaromål mot Rajs:
”’Och vem vinner? Jag vinner alltid!’, säger Jovan Rajs i artikeln i Arena. Ett sådant uttalande är skrämmande. Han har gjort rättsläkarens sakkunniguppgift till en maktkamp, där det gäller att vinna över sina meningsmotståndare. […]
Det är viktigt att förstå vad Rajs arbetssätt i praktiken betyder för rättssäkerheten. Riskerna med den omnipotente rättsläkaren är internationellt väl bekanta och omtalas ibland under beteckningen ’Sherlock Holmes-syndromet’. Det avser rättsläkare, som av olika skäl intar en tvärsäker position och alltid anser sig sitta inne med rätt svar. Försiktighet i bedömningarna är därför något som alltid poängteras i kvalitetsdiskussioner och i läroböcker i rättsmedicin.
Jovan Rajs mediekampanj är grotesk. Den har till syfte att skandalisera den svenska rättsläkarkåren och att förhärliga hans egen person. Han borde i stället visa större ödmjukhet inför svårigheterna i rättsmedicinska bedömningar och större respekt för kollegernas uppriktiga avsikter i arbetet.”
Lennart Rammer, professor, Rättsmedicinalverket Linköping; Anders Eriksson, professor, Rättsmedicinalverket Umeå; Robert Grundin, docent, rättsläkare Rikspolisstyrelse; Peter Krantz, docent, Rättsmedicinalverket Lund; Göran Sköld, docent, Rättsmedicinalverket Lund (DN Debatt 2001-06-01)