ATTUNDADOMEN BERÖR ALLA I SVERIGE

Efter Attundadomen var jag nedslagen. Då råkade jag se Mårten Schultz i en teveintervju tillsammans med Carl-Johan Vahlén, den ene av läkarnas advokater. Mårten Schultz är jurist som skrivit doktorsavhandling om just skadestånd. Han är en vaken man med rockig hårklippning och självironi. En akademiker som gillar att kommunicera med allmänheten. Läs hans blogg så märker ni! Schultz nämnde att han hoppades domen skulle överklagas då rättsfallet är ”akademiskt intressant”.

Jag hade ett vitt töcken i hjärnan av besvikelse och frustration. Mårten Schultz ord kom dimman att lätta. Hans inställning påminde om något min vän Sten-Ove sagt. Han drabbades av en tumörsjukdom och måste förutom sjukdomen genomlida plågsamma behandlingar.

-       Jag valde att se hela processen som något intressant, säger Sten-Ove.

Intresset för förändringarna inom Sten-Ove själv gav honom en distans till smärtorna, till utmattningen och till otursödet att vara drabbad av sjukdom. Det hör till saken att Sten-Ove är en skrivande människa. Jag har märkt hur jaget hos en del författare liksom kan dubbleras i en livskris. Mitt i kaos kan ett klartänkt skrivarjag registrera den egna smärtan och förvirringen.

Jag beslöt att ta intryck av Mårten Schultz akademiska hållning och av Sten-Oves livsfilosofi. Inte förlamas av medkänsla, inte brännas ut i upprördhet.

Men jag, Rigmor, är väl inte personligen drabbad av Attundadomen?

Nej, givetvis inte som de båda läkarna och inte som av en kroppslig sjukdom.

Men ändå. Attundadomen berör alla i Sverige. Domen ryckte av mig något värdefullt och existentiellt: tilliten till institutionerna i det samhälle jag tillhör, där jag har min uppväxt, där jag arbetar, där mina barn och barnbarn lever.

Den morgon jag hastade till Attunda skrev jag om Sveriges sociala kapital, DET SOCIALA KAPITALET - DOMEN FALLER, i forskarna Robert Putnam och Bo Rothsteins perspektiv. Socialt kapital är summan av den tillit som människor i en grupp eller samhälle har för varandra. När det sociala kapitalet faller sönder utbryter två samhällssjukdomar: korruption och segregation. Kan människor inte längre lita på varandra och på institutionerna blir det rationellt att själv sko sig. En social fälla slår igen. Var och en tänker på sig. Folk segregerar till egna kretsar och grupper. Det blir ett vi-mot-dom-samhälle. Man anpassar sig och agerar så att det korrupta systemet fortgår. Den som försöker gå emot strömmen och vara hederlig i ett korrupt system förlorar på saken och ses därtill som en tjallare av andra.

Därför ska varje generation värna om förtroendet i samhället och dess institutioner. Börjar myndigheter bete sig som en överhet, inte som våra tjänstemän, då ska vi reagera! Systemfel ska uppmärksammas, kritiseras och korrigeras.

Det har visat sig att inte bara Marianne och jag, utan svenska folket i stort uttrycker förlust av tillit för rättsväsendet efter Attundadomen. Man uppfattar inte domen som rättvis. Man tycker domarna beter sig som en elit, där de skyddar varandra. Hellre än att erkänna egna och kollegors fel har de tre domarna och JK:s representant än en gång trampat på de krossade läkarna.

Men detta blev en nog en gång för mycket.

Vi är fjorton personer som skrev en artikel i Svenska Dagbladet den dag domen föll: ”Sverige behöver en justitiemordskommission”. Jag lägger in texten med våra namn här ovan.

Sjuttionio kommentarer från läsare kan ses på SvD.se. En överväldigande majoritet är irriterade över Attundadomen. Det klart läkarna skulle ha fått skadestånd för sina förstörda liv. Domarna håller varandra om ryggen. Signaturen Carl anser att ”svenska rättsväsendet är som en sekt”. Signaturen nja menar att det finns familjer där medlemmar varit jurister ”i högre instanser sedan 1800-talet”. Signaturerna null, Roffe, Rasp talar om korruption inom rättsväsendet.

Folket är inte ensamt om att ha tappat förtroende för rättsväsendet:

”Det här var på den tiden som två falska vittnen gällde som fullt bevis, som August Strindberg sammanfattade saken för mer än hundra år sedan” skriver professor Leif GW Persson. ”En tid där vissa av oss ibland fortfarande tvingas leva, eftersom goda delar av vår domarkår tyvärr tycks sakna det mått av kritiskt tänkande som krävs för att de skall kunna klara av sitt jobb.” (Expressen 2010-02-21)

”Fel och fel igen”, blev rubrik på DN:s ledare: ”Staten kan inte ställa större beviskrav på andra än sig själv. Därför bör de styckmordsfriade, men styckningsutpekade, läkarna få skadestånd.” (2010-02-19)

I SvD intervjuades författaren Per Lindeberg: ”Den slutsats man kan dra är att man inte kan ha något förtroende för det svenska rättsväsendet, en organisation som låter polisen utreda ett brott på det här sättet.” (SvD 2010-02-19)

I Expressen är kriminaljournalisten och krönikören Lars Lindström lika tydlig: ”27 fel räcker inte. Ju mer jag läser desto starkare blir min övertygelse att inte ens 139 fel hade varit nog. Inte ens tusen fel och försummelser hade räckt för att övertyga tingsrätten om att läkarna ska ha skadestånd.” (2010-02-18)

Aftonbladets OisÍn Cantwell (vackert namn, som en keltisk bard i en dikt av Yeats) skrev: ”Kanske är det dags för våra politiker att börja fundera på hur många fel som egentligen behövs för att få rätt mot staten. 139? 500? Eller är det en rimligare lag som behövs?” (2010-02-19)

I SvD sa professor Leif GW Persson före domen: ”Jag är övertygad om att ingen av dem dödat Catrine da Costa, de har sannolikt inte ens träffat henne, knappt varandra. Ändå tror jag inte att de kommer att få skadestånd. Det här handlar mer om hur rättsapparaten ska rädda ansiktet” (SvD  2010-02-17)

I Expressen efter domen sa Leif GW: ”… under de drygt tjugo år som följer har trettiotalet domare suttit till doms över allmänläkaren och obducenten. Trettiotalet domare, vars förmåga till tankeskärpa och objektivitet inte på minsta vis skiljer dem från de vanliga drängarna på rättvisans verkstadsgolv. 

Högbrynta, nog så malliga, ignoranta till övermått, drivna av en gemensam idé om att denna sak inte handlar om två enskilda människors rätt till rättvisa utan om att skydda den maktapparat som de själva tillhör.” (2010-02-21)

I Dagens Juridik skrev professor em Bill W. Dufwa ”Åtskilliga invändningar kan riktas mot domstolens sätt att tillämpa såväl vårdslöshetsbedömningen men framför allt också i frågan om orsakssambandet mellan vårdslöshet och den skada som tillfogats läkarna.” (2010-02-18)

I Dagens Juridik skrev författaren Per Lindeberg: ”Det är troligt att många som följt utvecklingen i da Costafallet kommer att betrakta rättegången i Attunda tingsrätt som manipulerad. […] Jag hoppas att det finns krafter utanför det juridiska kamaraderiet som till slut kan bryta motståndet mot att granska denna historiska rättsskandal och att det finns redaktioner som nu tar rättsrötan i da Costafallet på allvar. Denna sak angår inte enbart läkarna, den angår oss alla." (2010-02-20)

I Dagens Juridik förutspår jur dr Mårten Schultz att målet kan bli ”en skadeståndsrättslig klassiker”. ”Domen är proppfull med fakta och bevisning. Men förhållandevis tom på juridik. Det övertygar inte. Kvar står vi med den stora fråga som riskerar att gå förlorad i analysen av beviskrav och enskilda fall av felbedömningar: Hur kan staten begå 27 konstaterade, icke-preskriberade, fel mot två personer vars liv förstörs och ändå undgå ansvar?” (2010-02-23)

Jag återkommer till Mårten Schultz artikel.

/Rigmor

ÅKLAGARENS ÅNGER

Kan justitiemord ske i Sverige utan att statens ämbetsmän begått fel eller försummelser?

Det lät som att dåvarande justitiekanslern Göran Lambertz menade det när da Costafallet diskuterades i Debatt SVT, den 25 september 2008. Men om justitiemord kan ske i Sverige utan att statens ämbetsmän begått fel och försummelser är svenska rättsväsendet ur funktion. Vi vet idag att under 1980- och 1990-talen väckte ett antal åklagare åtal och några domstolar fällde domar grundade på story telling utan teknisk bevisning eller trovärdiga vittnen.

”Då kan vad som helst hända”, säger professorn i kriminologi, Leif GW Persson apropå åtta vansinniga åtal och morddomar i fallet Quick.

Att vad som helst kan hända betyder att polisen kan knacka på din dörr, på mina anhörigas dörr eller på min dörr. Man blir gripen. Man förs till häktet. Man blir inlåst. Man kan bli utsatt för förhör under så brutala och förnedrande former som när poliser och åklagare förhörde Teet Härm och Thomas Allgén.

När juldagsmorgon glimmar 2009, med snö i tallkronorna utanför fönstret, vaknade jag med ett ryck ur en mardröm. 

Jag drömmer att jag vaknar i ett rum utan fönster med väggar av vitkalkat ojämnt murbruk. Två män kommer in. De är väl läkare? Jag får för mig att den ene är ryss. Han börjar förhöra mig. ”Jag var här med anledning av da Costafallet", säger jag. "Marianne och jag skriver om rättegången."  Jag är deras fånge. Vad tänker de göra? Deras inställning är kall, ironisk.  Jag är maktlös och vågar inte ens fråga.

Vaknar.

"Någon måste ha förtalat Josef K, ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon", så börjar Franz Kafkas Processen.

Kontrasten kunde i mitt fall inte vara större än mellan mardröm och vakenvärld. Kvällen innan glittrade granen, barnaögon glänste. Hela släkten fick plats i vårt hem och tomten kom med klappar. När barn och vuxna lekte med presenterna knäckte jag nötter med Sabina, min systerdotter. Hon hade ny frisyr och apropå det, hos frissan hade hon läst en intervju. Det jag fick höra kan ha gett upphov till min dröm:

Anders Daleus, en man i reklambranschen berättade hur polisen en dag knackat på hans dörr. Anders fördes bort, blev inlåst på häktet, misstänkt för att ha skjutit greve Piper och hans gravida hustru. Anders hade alibi, han hade suttit i sammanträde under skottdramat. Men på Internet spreds informationen att han hade försökt mörda ett grevepar i Gamla stan.

Anders Daleus släpptes så småningom ut med sin chock.

Jag vaknade upp och kunde skaka av mig drömmens obehag.

Men Teet Härm, Thomas Allgén och deras anhöriga blev inte väckta ur mardrömmen. Dag för dag, månad för månad, år efter år har vem som helst lastat på läkarna allt ont som terapimyten innehöll - våld, perverst sex, incest, styckmord, kannibalism och ritualer. Ju längre bespottelsen pågick dess mer oberörbara blev syndabockarna.

Christina Allgén, Jovan Rajs, Frank Lindblad, Anders Helin, Hanna Olsson, Lars Borgnäs har hela tiden haft möjlighet att hoppa av. De kunde ha vänt sig till polisen eller direkt till Teet Härm och Thomas Allgén för att säga: ”Hur kan jag gottgöra? Jag blev smittad av en tankeepidemi. Jag rycktes med men har besinnat mig. Ångrar mig. Vill ta konsekvenserna.”

Till vilken instans ska man då anmäla sitt misstag? Det finns väl en motsvarighet inom rättsväsendet till sjukvårdens Lex Maria? 

Nej, det finns ingen motsvarande anmälningsplikt i rättsväsendet när man upptäcker sina felhandlingar. Vilket betyder ett inbyggt systemfel eftersom det är mänskligt att göra fel. Ett rättsväsende måste ha reglerande mekanismer för mänskliga fel och människors ånger.

Av dem jag räknat upp har endast förre chefsåklagaren Anders Helin talat som en återtågshjälte i offentligheten.

I en filmad intervju 1999 förklarade åklagaren i styckmålet att hans åtal var felaktigt. Anders Helins förklaring var att han hade förlitat sig på oriktiga utlåtanden från de sakkunniga.  När han säger att man borde ha ifrågasatt "de här barnpsykologerna", då handlar det om Frank Lindblad och Margareta Erixon. Och "den där rättsmedicinska expertisen" som brast i "professionell integritet" var rättsläkaren Jovan Rajs. Anders Helin ser ledsen ut i närbild när han säger: 

”Det finns all anledning att ifrågasätta de här barnpsykologernas ursprungliga bedömning. Och det var väl med de här experterna - eller vad vi ska kalla dem - som med den där rättsmedicinska expertisen. Man får förutsätta att de har en professionell integritet. Vi får acceptera att de [läkarna] var oskyldiga till mordet.”

http://www.youtube.com/watch?v=wt36qnb0T0k&NR=1

/Rigmor

BORGNÄS & KÄRRINGEN MOT STRÖMMEN

”Vi får acceptera att de [läkarna] var oskyldiga till mordet”, sa chefsåklagare Anders Helin i en filmad intervju 1999. 

Nio år senare i SVT Debatt den 25 sept 2008 ställde Thomas Allgén för första gången upp i teve. För journalisten Anders Carlgren berättade Thomas Allgén i enkla och tydliga ordalag om sitt liv i social död under alla dessa år.

Till Debatt-programmet efteråt hade Janne Josefsson inte lyckats mobilisera folk som förr bedyrade att läkarna var likstyckare och mördare. Ingen ställde upp utom journalisten Lars Borgnäs. Han klagade över att han ensam fick stå för uppfattningen att läkarna var skyldiga till styckmord.

Som Leif GW Persson den kvällen gjorde mos av Borgnäs argument! Oj-oj-oj.

Leif GW Persson: ”Han [Thomas Allgén] är oskyldig. Det är så enkelt. Det är inte så att han ska behöva bevisa sin oskuld. Däremot kan man kräva i en rättsstat, att rättstaten ska kunna bevisa hans skuld. Och det har man inte lyckats med här. Det finns inte tillstymmelse till kritisk granskning till den bevisning som har varit. Jag vill påstå att bevisningen är obefintlig. Obefintlig och i långa stycken ondsint, om man ska ta ett starkt ord. Även obducenten är oskyldig till detta. Jag är ganska övertygad om att det är så illa, att ingen av dem någonsin har träffat Catrine da Costa.”

Borgnäs: ”Det finns bevis i form av solitt utpekande av just Thomas Allgén, tvärt emot vad de här herrarna påstår.”

Leif GW Persson: ”Näe, [fotohandlarparet] är inte något solitt utpekande alls! Utan det är någonting som huvudsakligen lever i fantasin hos skönandar som Borgnäs och hans kamrater. Och de här lamentationerna över hans ensamhet! De var ju tusentals personer på den här tiden när det begav sig. En massa kulturknuttar som inte vet ett dugg om polisarbete eller grova våldsbrott. Men som ändå av någon anledning - hur de nu kom fram till det - var fullkomligt övertygade om att allmänläkaren och obducenten var skyldiga.”

Handduken kom på tal. Den som påträffades intill säckarna med Catrine da Costas kvarlevor med hårstrån som borde ha DNA-testats mot exempelvis vävnad från den polske slaktaren. (Se inlägg JAN OLSSONS VITTNESMÅL - UNDERVISNING PÅ HÖG NIVÅ och TVÅ KVINNOR I ATTUNDA TINGSRÄTT)

Leif GW Persson: ”Men den där beskrivningen av vad man hittar på handduken, den är tyvärr lika lite sann som allt annat Borgnäs vräker ur sig! Alltså på handduken hittade man hårstrån från Catrine da Costa, plus åtminstone två andra personer, manliga personer. Man hittade inga spår efter vare sig Allgén eller obducenten. Och de var de första som begärde att de skulle bli jämförda med de spår som hade säkrats. Det är fortfarande ett mysterium vilka de här manliga lämningarna på handduken, vilka de kommer ifrån. Men så mycket är i alla fall klart, att det kommer inte från vare sig Allgén eller Härm.”

Lars Borgnäs: ”Fortfarande - frånvaron av DNA kan ju inte rimligen fria den personen.”

Leif GW Persson: ”Nej, men närvaron av andra personers DNA borde få även dig att tänka efter!”

Den pensionerade chefsåklagaren Anders Helin som åtalade de båda läkarna hade talat med Janne Josefsson per telefon några timmar före sändning. Han ansåg att läkarna bör beredas omprövning eller resning.

Anders Helin: ”Det vore inte fel! Det har gått en lång tid. Det har framkommit nya omständigheter. Så varför inte en prövning? Är det så, att de inte har styckat kroppen ska de ha en ordentlig kompensation för det. Det är en fullkomlig självklarhet!”

”Detta säger alltså åklagaren”, sammanfattade Janne Josefsson.

Även justitiekanslern Göran Lambertz ansåg att läkarna bör få resning.

Men logik och rationella argument bet inte på Lars Borgnäs.

Han fick mig att minnas den sedelärande historien om Kärringen mot strömmen. Hon och hennes gubbe grälade om ifall det heter att skräddaren klipper eller skär till ett plagg. Klipper! sa kärringen. Skär! sa gubben. Grälet fortsatte medan de gick vägen fram mot byn. Då råkade kärringen falla över bron i ån. Så ivrig var hon att ha rätt att hon glömde att rädda sig. Det sista man såg av kärringen innan strömmen drog ned henne var två fingrar som klippte i luften.

/Rigmor

TOKERIER FRÅN BUSSIGA, BEGÅVADE MÄNNISKOR

En indisk saga säger att världen skapas ur en ocean. I djupen pågår en dragkamp mellan gudar och demoner. I kampen uppstår en virvelrörelse där substanser tar form och stiger mot ytan. Så blir världen till.

Religionerna lär att allt kommer ur ett enda Guds väsende. Vad är då skillnaden mellan Indiens gudar och demoner, mellan krafter och dess motkrafter?

Jag tänker att gudalik är man i viloläge. Mätt och trygg bland vänner – då är det lätt att tänka gott om alla. Sådana semesterdagar mår man bra. Men i efterhand har man kanske inte fått så mycket gjort.

Demonisk blir man i stress. Den som strider för sin överlevnad är hänsynslös. Den som drivs på jakt av hunger har inte medkänsla för bytet. Den som är hårt koncentrerad blir likgiltig för annat.

Skulle allt rotera med gudarna vore det ett paradis men stillestånd. Dras man med av demoner blir det förödelse och kaos. Växling mellan gudomligt och demoniskt är utveckling. Men låter man det demoniska ta över mer än fyrtionio procent av tiden, av samvaron, av vilket projekt som helst – då går det åt helvete.

 En eftermiddag på senhösten för några år sedan fick jag ett oväntat telefonsamtal. En kvinna presenterade sig som Gunilla Wetterling. Jag kände igen namnet från den krets av debattörer som var övertygade om Teet Härms och Thomas Allgéns skuld. Hon frågade lugnt varför jag hade givit mig in på fel sida i debatten om styckmordet. Varför hade jag tagit till orda om saker som jag inte var insatt i?

Före detta rättsläkaren Gunilla Bring hade tidigare ställt samma fråga. Vi möttes 8 mars ett år när jag var inbjuden att föreläsa på internationella kvinnodagen vid Umeå universitet. 

- Hur kan du försvara dem? sa Gunilla Bring och hon såg spörjande och sorgsen ut.

- För att ni har tagit miste. De är oskyldiga! Tänker du aldrig den tanken?

Jag hade läst Gunilla Brings angrepp i Läkartidningen på ”obducenten” och jag hade gjort mig en bild av henne som en kylig och skrämmande person. Men framför mig stod en kvinna som var okonstlad och ännu flickaktig fastän i min ålder. Jag kände inte Gunilla Bring men har lätt att tycka om människor. Det gjorde ont i mitt inre att hon som uttryckt sig så grymt var så rar. Snön gnistrade och flygtaxin hämtade mig innan vi talat färdigt.

Men nu var det inte Gunilla Bring utan Gunilla Wetterling som ringt upp. Hon berättade att hon kände Jovan Rajs och kände till bakgrunden om många rättsläkare. Den svenska rättsläkarkåren hade sedan länge infiltrerats av män med ruggiga intressen. Gunilla Wetterling menade att jag hade gjort mig till deras nyttiga idiot.

-   Känner du egentligen några rättsläkare? Du vet inte mycket om vare sig dem, Per Lindeberg, Jan Guillou eller Leif GW Persson! Men det gör jag. Sitter du vid din dator? Slå på den. Jag ska visa dig vad det här handlar om. Gå in på den här sajten. Så klickar du vidare dit. Bra. Och där ser du nere till höger ett namn. Klicka där ...

Det var mörkt utanför mitt fönster och hjärtat började bulta. Rösten av en kvinna jag aldrig mött guidade mig. Det kändes som att stiga över gränsen in i en Matrix-film. Det var obehagligt men jag fortsatte. Gunilla Wetterling visade mig på hemsidan ”mediemordet”. Där fanns ett foto av rättvisans blinda gudinna, en utsmyckning på Stockholms rådhus. Bokstäver i stenrelief kunde kastas om. Då blev det ett namn, ett budskap, sa Gunilla Wetterling.

-   Meddelande från vem då? undrade jag.

Gunilla Wetterling sa att hon skulle visa mig men att det skulle ta tid. För detta var ett nätverk med makt och resurser. Psykopater vill gäckas på det här sättet, sa Gunilla Wetterling. Därför lägger de ut ledtrådar. Hon uppmanade mig att läsa Lars Borgnäs bok, Sanningen är en sällsynt gäst. Sedan skulle jag förstå allt. Borgnäs hade genomskådat männen med hemligheter mitt ibland oss.

Den boken hade jag redan läst. Noga. Och en sommar såg jag Borgnäs filmer om styckmordet. När den sista filmen visats sa Kattis Ahlström: ”Då var de skyldiga.” Punkt. De var oskyldiga men SVT hade tydligen rätt att fälla domar över rikets medborgare.

Gunilla Wetterling guidade vidare. Hon visade mig ett namn, hemsidans webdesigner. Han hette både Attila som hunnerkungen och Thot som en fornegyptisk gud. Gunilla Wetterling sa att Thot betydde död på tyska. Tod und Verklärung och Liebestod for genom mitt huvud. Tyskans Tod stavas inte Thot. Men vi var redan på väg mot nya sajter som kunde länkas till sagde Thot. Upp på min bildskärm kom burleska målningar med komiska, våldsamma, mytologiska eller groteska motiv. Varje bild innehöll ett meddelande, sa Gunilla Wetterling. De anspelade på seriemorden som Borgnäs beskrivit. Gunilla Wetterling uttolkade bildernas budskap för mig. De handlade om kvinnohat, rituellt våld, människooffer. Några teckningar var utlagda som hot mot henne själv. Hon var männen på spåren. De försökte skrämma bort henne men så lätt skulle det inte gå.

-   Du är naiv, Rigmor. Du ska inte låta dig utnyttjas. Vi hörs igen, sa kvinnan vänligt i mitt öra.

Jag satt kvar och stirrade ut i skogsmörkret. Vem skulle jag fråga om det här? Gunilla Bring, förstås! Jag ringde henne och berättade om samtalet med Gunilla Wetterling om bilderna, koderna och de skumma männens nätverk.

-   Jag vet inte vad Gunilla Wetterling håller på med. Jag har lämnat styckmordsfallet. Jag har annat att ta hand om i mitt liv nu.

Jag var ganska skakig när jag lagade middag. Maken var bortrest men sonen och en studiekamrat skulle titta in för ett skrovmål före tentapluggning. Jag bad killarna om hjälp.

- Jag har fått höra något läskigt. Kan ni hjälpa mig med det som en kvinna visat mig på datorn idag? Hon menar att kodat bildspråk om lustmord läggs ut på internet.

KTH-studenterna klickade enkelt fram de sajter jag besökt ur datorns minne. De kollade bilderna, skrattade gott åt mig, släckte datorn och vände tillbaka till köksbordet för påbackning från grytan. Det där var inget att oroa sig för. Bildern tillhörde en genre som jag nu har glömt namnet på. Senare hörde jag mig för med journalisten Maria Wilhelmsson. Hon hade jobbat med Attila Thot på Moderna Tider. Hon log lika avspänt som min son. Attila Thot var inget alias utan mannens riktiga namn. Attila var duktig, omtyckt och trevlig. Han eller om det var hans bror var konstnär och hade galleriet med målningar på sin hemsida.

Hur som helst med bilderna. Gunilla Wetterling nämnde även åsiktsfränder som varken tillhörde tokfeminismen, tokvänstern eller någon annan extremrörelse. Varför inte lyssna? Det ingår i mitt yrke att kunna sätta mig in i hur den tänker som är av annan uppfattning eller har andra erfarenheter än jag själv. Inte döma men ändå ta ställning. Lyssna men vara beredd att hålla emot. Nu ville ett antal kvinnor visa mig sin sida av saken.

I deras krets fanns sinsemellan mycket olika personligheter med skilda livsstilar. Den ena tog emot oss i en sagolik lyxtakvåning på Östermalm. Hon hade också ett hem vid Medelhavet. En annan var bohemisk, kom på cykel mellan höga snödrivor. Det var smällkall vinter men hon hade sommarsandaler utan strumpor. Ingen av dessa kvinnor var ondsint eller obegåvad. Tvärt om. De hade bara ett gemensamt – de trodde att Teet Härm var en listig seriemördare. Thomas Allgén verkade ha fallit i glömska trots att hans brott med incestanklagelse borde ha varit än värre. Jag hade intrycket att det var Lars Borgnäs snarare än Hanna Olsson som stod för kvinnornas uppfattning. Gång på gång sa Gunilla Wetterling:

- Läs Borgnäs bok så förstår du!

Och jag upprepade lika ofta:

-   Jag HAR ju läst den. Borgnäs efterforskningar om arkitekten Ankers är intressanta. Likaså intervjun med dagboksvittnet Marianne Seppälä. Men de slutsatser han drar är åt skogen. Vart tog ”allmänläkaren” vägen i Borgnäs föreställningar? Ingen vettig människa kan väl tro att ”obducenten” sökt upp och mördat kvinnor med förnamn som påminner om offren i en gammal engelsk bok om Jack the Ripper? Det där låter som en Thomas Quick-fantasi. Och Borgnäs helikopterfärder över Stockholms utfarter var bland det stolligaste man sett på teve.

Den som anser sig ha rätt i något som andra inte håller med om upplever att världen-är-emot-en. Sex ledande specialister inom rättsmedicin hade offentligt tagit avstånd från Jovan Rajs utlåtande i da Costafallet och vad de kallade hans Sherlock Holmessyndrom. Rättsläkare ska inte jaga brottslingar. Rättsläkaren ska undersöka mordoffrets kropp enligt vetenskaplig metodik och lämna sakligt utlåtande till polis och domstol. Men i Gunilla Wetterlings värld var Jovan Rajs en hjälte och sanningssägare som vågade gå emot sina skumma kollegor.

Jan Guillou skriver om ”en sorts sekteristisk galenskap inom journalistkåren där Leif GW Persson och jag hamnade på en sida och större delen av det svenska kulturetablissemanget på den andra sidan”. (Ordets makt och vanmakt, s. 444) Så var det. Det ouppklarade styckmordet engagerade en kvinnorörelse som trodde på könsmaktsteorin, engagerade terapeuter som ville återuppväcka patienters bortträngda minnen av incest,  och engagerade journalister som ville göra sensationsreportage. Efter tingsrättegång II om da Costafallet skulle dessa spekulationer hårdna till troslära. Vid denna rättegång 1988 var Carl-Anton Spak ordförande, Ingegerd Westlander referent och John-Henri Holmberg en av sex nämndemän. När de skrivit in i domen att läkarna var likstyckare tog drevet ny fart. Det organiserades upprop bland kvinnliga läkare för att Socialstyrelsen skulle återkalla Teet Härms och Thomas Allgéns legitimationer. Hanna Olsson skrev med stöd av en kvinnlig jurist boken Catrine och rättvisan. Där utmålas Teet Härm och Thomas Allgén å det gruvligaste.

När jag lärde känna Gunilla Wetterling och hennes meningsfränder hade mediahetsen mot läkarna avstannat. Men bilden av monstermännen var manifest och Borgnäs fick i SVT påstå att ”obducenten” Teet Härm var seriemördare. Seriemördare var på modet under 1990-talet. Hannibal Lecter blev kult på film och svenskarna verkade älska att hata sina egna seriemördare. Den ene, ”Thomas Quick”, satt inlåst i Säter men hade ändå lyckats begå bestialiska ritualmord utan att bli sedd. Den andre, ”obducenten”, var liksom fiktionerna Hannibal Lecter, Dr Jekyll, Bruce Banner en läkare med dubbelnatur. Obducenten rörde sig fritt i samhället, skyddades av mäktiga kumpaner och kunde slå till när som helst. Vilken skriande skillnad mellan Thomas Quicks mordraider och Sture Bergwall drogad och inlåst i Säters rättspsykiatriska avdelning. Vilken skriande skillnad mellan Borgnäs berättelse om den gäckande monstermannen och Teet Härms icke-liv i alla dessa år.

För Gunilla Wetterling och hennes meningsfränder framstod Per Lindeberg, Teet Härm, Thomas Allgén, Jan Guillou, Leif GW Persson och alla rättsläkare som kritiserat Jovan Rajs, som medlemmar i ett nätverk med överenskomna lögner och skumma aktiviteter. Det var som det låter – konspirationstänkande under foliehatt.

Anatomin av en häxprocess kallade professor Anders Agell en skrift på 40 sidor som han publicerade i slutet av 2004. Där påvisade han juridiskt hur Teet Härm och Thomas Allgén blev utsatta för flera justitiemord:[...] Förundersökningens totala undermålighet, byggd på trosföreställningar....”

http://www.andersagell.se/pdf/AA_Styck_Anatomin_01_haxprocess.pdf

Många som deltog i eller hejade på häxjakten har dragit sig tillbaka. Varför då dra upp det gamla? Varför pressa åldrade människor att medge ånger och ta konsekvenserna? 

För att rädsla annars ligger kvar. I sådan rädsla fixeras bindningar och hållhakar finner fästen. Där växer grupptryck med krav på lojalitet. De som bär ansvar för förföljelserna mot läkarna ska inte demoniseras. De ska konfronteras med verkligheten. Samhällets rättsinstanser ska stå för vårt kollektiva samvete. Om dragkampen under ytan med den indiska mytens bildspråk slutar med att det demoniska går i spinn tar kaos över. Det betyder att vidskepelsen bryter in. Vi faller tillbaka i urtidsland där den sociala ordningen kräver syndabocksritualer och häxprocesser.

Gunilla Wetterling tycks inte ens ha varit engagerad i da Costafallet när det begav sig. Hon var inte påläst om fallet. Vad jag förstod hade hon gått med i en aktionsgrupp rörande Osmo Wallofallet. Där hade hon lärt känna Jovan Rajs och fått vänner. I hennes värld stod allt man behövde veta om da Costafallet att läsa i Borgnäs bok. Hon var lojal med sina kamrater och antagligen uppskattad för sin oblyghet mot meningsmotståndare och andra utomstående.

Gunilla Wetterling var en okonventionell och på sitt sätt charmig person. Hon var som jag mamma och farmor, engagerad i miljörörelsen, trivdes med hundar och var en passionerad och kunnig ornitolog. En vårdag berättade jag på mail från Södra Öland att näktergalen spelat hela natten.

-   En näktergal som sjunger på bar kvist? Det vore en biologisk sensation, svarade Gunilla Wetterling.

Det var troligen en rödhake jag hört.

/Rigmor