DET SOCIALA KAPITALET - DOMEN FALLER

Idag är domen skriven och om en stund, klockan 11 ska jag vara i Attunda tingsrätt.

Inshallah, som mina vänner i Egypten säger. Om Försynen så vill, för i min värld går det inte alltid som jag tänkt. Planen var att idag ha lagt ut på bloggen allt vad jag har att säga om Catrine da Costafallet. Men några tunga inlägg väntar i min hårddisk. Jag behöver mer tid för att texterna ska bli läsbara.

Planen var att igår posta en betraktelse över dagens dom i skadeståndsmålet. Om varför den domen kan ha oöverskådlig betydelse i ett samhällsperspektiv.

Så viktig är också rättsmyndighetens beslut om resningsärendena i Quickfallen. Det finns en överåklagare i Malmö, som heter Björn Ericson. Jag känner honom inte.  Men hans sätt att sköta sitt jobb gör att min tillit börjar växa för samhället jag är del av. Överåklagaren i Malmö arbetar som jag hoppas att alla ämbetsmän gör. Då mår jag bättre, då är jag tryggare i tillvaron. Björn Ericsons sätt att arbeta reparerar förtroende hos medborgare för samhället. Mitt förtroende för myndigheter och institutioner har fått sig några törnar på senare år. På det sättet kommer domen i Attunda om en stund att påverka mig. Den kommer att stärka eller rasera min tilltro för våra institutioner, för den svenska modellen, för framtiden där mina barnbarn ska leva.

Tilliten som vi har för varandra och för våra institutioner kallar statsvetarna ett lands ”sociala kapital”. Sverige har sedan 150 år byggt upp ett jättestort socialt kapital jämfört med många andra länder.

Ekonomin och företagande blomstrar i ett land där ett handslag med ögonkontakt gäller som avtal. När man inte litar på varandra måste transaktioner säkras med juridiska avtal, vilket betyder krångel och dyra advokatarvoden, projekt blir tungrodda och långsamma.

I ett land med stort socialt kapital upplever vi, folket, institutionerna som ”våra” och som ”goda”. Vissa funktioner delegerar vi över till offentligt anställda som vi gemensamt avlönar med skattepengar. Så har vi byggt upp sjukvård, skolor, äldrevård, barnomsorg, vägverk, försvar, polismyndighet, rättsväsende. Och riksdagen förstås.

När det sociala kapitalet faller sönder eller aldrig byggs upp litar man bara på sina anhöriga eller på kompisar i ett nätverk. I sådana klaner identifierar man sig inte med samhället i dess helhet. Man känner inte förtroende för institutionerna. Klanerna har ett spänt eller motsatt förhållande till samhället, ett vi-mot-dem-perspektiv.

När nazisterna hade ockuperat Norge - var det då rätt av en norrman att lita till överheten och anförtro sig åt myndigheterna? Nej. När regimen är antisocial är det motståndsrörelsen som har rätt. I en ond värld är det rätt för kamrater att hålla tyst utåt, sabotera för myndigheter, ljuga för utomstående.

En psykolog som heter John Platt publicerade 1973 en artikel om ett fenomen han kallade ”sociala fällor”, social traps (American Psychologist, nr 28)  I samma veva gästforskade en amerikansk samhällsvetare i Stockholm. Han hette Robert Putnam och skulle tjugo år senare bli världsberömd med boken Making Democracy Work (1993), på svenska ”Den fungerande demokratin” (1996). Putnam kunde med data visa hur föreningsliv - från lagsporter till kyrkomöten - korrelerar positivt till högt deltagande vid politiska val och fungerande demokrati.

Bo Rothstein, professor i statskunskap i Göteborg, har fördjupat forskningen om socialt kapital och de sociala fällorna. Han påvisar hur betydelsefulla institutionerna är i samhället.

Institutioner som tingsrätten i Attunda.

I ett inlägg den 8 februari skrev jag: ”Sanningen är att jag under hela denna rättegång kämpat med en släng av Stockholmssyndrom. Så här tänker de som drabbats av den krämpan: ’Det hänger på oss. Jag ska visa god vilja. Det gäller att visa att jag litar på överheten. Då kommer beslutsfattarna att bli på gott humör och låta sin nåd och mildhet lysa över oss.’” (EN SLÄNG AV STOCKHOLMSSYNDROM)

Så tänker och känner en medborgare som förlorar tillit. Man upplever ämbetsmännen som nyckfulla. Man kan inte förutse vilka beslut de ska ta. Man börjar anpassa sig som vore ämbetsmän korrupta, som om de skulle låta sig påverkas och bevekas av något man kan erbjuda: följsamhet, beundran, pengar, gentjänster.

Om detta hade jag tänkt skriva men hann inte bli klar.

Nu springer jag ut med hundarna och skyndar till Attunda vid Lidingövägen för att höra de tre domarna bakom skranket avkunna dom under vävnaden där fyrljus leder en roslagsseglare på rättens väg.

/Rigmor