Här hemma har vi bokhyllor i fem rum och jag söker efter en viss gul bokrygg: Per Lindebergs Döden är en man (1999). Hittar den inte fast jag VET att den finns. Börjar om och drar ut en tjock bok, så sönderläst att den saknar rygg – och det är den! Gulnade tidningsartiklar om da Costafallet faller ur mellan sidorna. Intill boken står Per Lindebergs Döden är en man. Styckmordet. Myterna. Efterspelet. (2008), Hanna Olssons Catrine och rättvisan (1990), Lars Borgnäs Sanningen är en sällsynt gäst: sökandet efter Catrine da Costas mördare (2004) och Jovan Rajs och Kristina Hjerténs Ombud för de tystade (2001).
Jag läser i Lindebergs bok om Christina Andersson Allgén, som där kallas ”Marita”. Imorgon sänds ”Barnets berättelse” den tredje delen av SVT-serien och då lär Christina Andersson Allgén vara i fokus. För det här barnets berättelse, betonar advokat Ulrika Rogland, är inte barnets utan mammans berättelse om vad barnet enligt henne har sagt.
Ulrika Rogland förklarar att när det gäller våld mot barn eller där barn är vittnen så ska de vara minst tre, oftast fyra år innan det anses att man kan lita på barns uppgifter. Förhörsledaren ska vara särskilt utbildad och lämplig för att höra barn och får inte ställa frågor som är ledande eller suggestiva.
”Om föräldrar pratar med barn eller misstänker något så säger man alltid till föräldrar: ’Ni får inte hålla förhör med era barn, ni ska inte spela in det. Om barnet skulle berätta så får ni bara lyssna.' […] Föräldrar, som agerar som den här mamman gjorde, det ser man som stora, stora varningstecken.” (Aktuellt 4 december 2024)
I förra avsnittet av Det svenska styckmordet fick vi veta att Christina Andersson Allgén står fast vid allt hon tidigare sagt och vi hör henne surra om att tvååringen sagt ”skruva” och därmed avsett engelskans slang för samlag.
Du reagerar som jag och nästan alla TV-tittare gör, Marianne, när du skriver:
”Christina Andersson-Allgén står fast vid allt hon tidigare hävt ur sig. (Det får mig att tro att hon är sinnesförvirrad, fanatisk eller obotligt korkad, kanske allt på en gång.)”
Men i själva verket är det förväntat att Christina Andersson Allgén idag håller fast vid orimligheter hon framförde 1985. Och det fastän fakta varit klarlagda sedan Lindebergs bok kom 1999 och opinionsbildare nu är eniga om att justitiemord begåtts mot Teet Härm och Thomas Allgén.
En förklaring till det har Mikael Klintman, professor i sociologi vid Lunds universitet. Hans forskning om kunskapsresistens och faktaförnekelse visar att sansat temperament, hög intelligens eller tillstånd som ”sinnesförvirrad, fanatisk eller obotligt korkad” inte spelar någon större roll när det gäller huruvida människor tar till sig ny kunskap. Det som avgör är vad den egna gruppen håller för sant.
Det beror på våra medfödda anlag från utvecklingshistorien. I grupp har urmänniskor överlevt på savannen medan den som blev ensam ofta gick under.
Att dela samma verklighetsbild men också tro på samma myter, religiösa och politiska eller på gemensamma sagor om hur ondskefull fienden är, det stärker gruppens sammanhållning nu som då. Om berättelserna är sanna spelar mindre roll.*
Medlemmar i Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige, ROKS, stod stod på 1980 - 90-talen eniga med Hanna Olsson i drevet mot Teet Härm och Thomas Allgén.
Så hur har då den gruppen reagerat när först Per Lindeberg och nu Dan Josefsson och Johannes Hallbom presenterar fakta runt da Costa-fallet?
Jenny Westerstrand, tidigare ordförande i ROKS, skriver 2 dec 2024 i ett öppet brev till Oisín Cantwell, nyhetskolumnist på Aftonbladet, bland annat:
”[J]ag förstår varken ditt hyllande av Josefssons program (fast där har jag bara sett en del) och verkligen inte av Per Lindbergs [sic] bok: Jag läste den med en stigande känsla av att ta del av en b-deckare. Alla onda karaktärer - för indelningen var övertydlig - var svettiga, irrade med blicken och hade nåt att dölja från ett tidigare misslyckat liv. Det var ett krönikespel noir där författarens oerhörda sympatier för vissa delar av tillvaron och andra inte, boxade läsaren hårt i ansiktet på snart sagt varje sida.” (Min fetstil)
Att få ett slag i ansiktet är bildspråk för upplevd kränkning, att bli förolämpad. Om man känner sig boxad hårt i ansiktet av nästan varje av en boks 776 sidor så betyder det att uppleva en smärtsam skymf. Jenny Westerstrand signalerar därmed, som ledare till sin grupp att sakinnehållet i Lindebergs bok ska förnekas i dess helhet.
I grupper som delar den ståndpunkten har Christina Andersson Allgén och Jovan Rajs varit närmast kanoniserade. Hon har för den gemensamma Myten krossat sin man och satt sitt barn på spel. Han har för Myten krossat sin kollega och offrat sin läkarheder.
* Mikael Klintman, Knowledge Resistance – How we avoid insights from others (Manchester University Press, 2019)
/Rigmor
Inlägg
