Förtroende
Det tar lång tid att skapa men det går fort att förstöra. Goda samhällen äger ett högt socialt kapital som utgörs av summan av medborgarnas förtroende för varandra och för sina institutioner (Se DET SOCIALA KAPITALET - DOMEN FALLER). Om människors tillit sjunker faller hela nationen mot en kritisk punkt där en social fälla slår igen. När det skett är skadan hart när omöjlig att reparera. Då tar maffian över. Då är både de politiska och ekonomiska systemen korrupta. Då sönderfaller samhället i smågrupper som misstror och lurar varandra. När den sociala fällan slagit igen utbryter två maligna samhällssjukdomar - korruption och segregation.
Själva förfallsprocessen och dess mekanismer är allt nödvändigare att känna igen och förebygga i en globaliserad värld. För det är med goda samhällen som med allt levande och allt värdefullt vi skapar: Det tar lång tid för en människa och för ett träd att växa upp. Men det kan gå snabbt att fördärva en person och fort är det gjort att fälla ett träd. Det tar tid att dreja en skål, torka den, bränna i ugn, måla, glacera. Tappar man skålen går den i bitar direkt.
Så är det även med samhället. Det som är värdefullt har byggts upp under många årtionden. Men negativa förändringar kan komma snabbt. Det behövs kontinuerlig översyn och underhållsarbete av institutioner som rättsväsendet. Om röta får fäste går det fort att underminera folkets tilltro.
En augustivecka 1971 upptäckte en forskare inom socialpsykologi, Philip Zimbardo (bilden), hur sårbara vanliga, goda människor är för de ondskefulla möjligheter som finns sida vid sida med det goda inom oss. Det onda brukar definieras som to know better and do worse, att göra någon illa mot bättre vetande. Zimbardos i och för sig misslyckade studie, Stanford Prison Experiment, skulle bli till ett av världens mest omtalade socialpsykologiska experiment.
Socialpsykologi I: Milgram 1960-tal
Philip Zimbardo (född 1933) hade fått experimentet godkänt av universitetets forskningsetiska kommitté. Studien var upplagd som en fördjupning av en annan socialpsykologs, Stanley Milgrams, experimentserier under 1960-talet. Milgram hade visat hur enkelt det är att förmå de flesta människor att skada andra. Han visade att vi är långt mer påverkbara än vad vi själva inbillar oss, och långt mer påverkbara än psykiatrer, psykologer och allmänheten föreställer sig. Milgram påvisade ett glapp mellan vår självbild och hurdana vi i verkligheten är. En vetenskapsman i vit labrock, med cover story att ”i pedagogiskt syfte för att testa effekten på inlärning” uppmanar försökspersoner att vrida upp ström som elchockar en medmänniska. Då lyder de flesta och följer med ända till dödlig dos. Sheridan & King upprepade experimentet på riktigt utan skådespelare. Försökspersonerna fick då ge elstötarna till en valp med ullig päls. Valpen plågades på riktigt. Resultatet blev lika nedslående (1972).
Socialpsykologi II: Stanford Prison Experiment 1971
Zimbardos frågeställning var nu: Är det ens nödvändigt att någon ger order? Räcker en extrem miljö för att utlösa inneboende grymhet hos människor? Kan goda människors empati, moral och etik ”försvinna” i dåliga miljöer?
Källarplanet under den psykologiska institutionen på Stanford byggdes om för att likna ett fängelse. Tjugofyra manliga studenter från olika stater i USA (många studenter hade rest till Stanford på ferieprogram) valdes ut. Alla hade testats. Försökspersonerna var psykiskt friska, socialt kamratliga och med fina ideal. Detta var under Vietnamkrigets och proteströrelsens år när studenter hade långt hår och var skeptiska mot auktoriteter. Före lottning önskade alla spela fångarnas roll, inte vakternas.
Experimentet skulle pågå i fjorton dygn. Fysiskt våld var förbjudet. Kameror och bandspelare gick dygnet runt. Allt dokumenterades. Philip Zimbardo hade rollen som låtsasfängelsets överintendent och han var experimentets försöksledare.
Ni vet antagligen hur det gick.
Försöket spårade ur redan under andra dygnet. Efter 36 timmar hade en ”fånge” brutit samman och måste lämna experimentet och tas om hand. Efter sex dygn avblåstes studien. Då hade fem fångar brutit samman. Studenter som fått vaktrollen utvecklade sadistiska beteenden. De utsatte kamraterna i fångeroll för psykisk tortyr och sexuell förnedring på riktigt. Zimbardo sov inte på nätterna. Han vågade inte lämna källarplanet av oro för vad vakterna kunde ta sig till med fångarna. I själva verket hade Zimbardo själv ryckts med och tappat omdöme och grepp om situationen. Det som pågick i låtsasfängelset var utom kontroll. Försöket har på etiska grunder aldrig kunnat upprepas.
Det tog många år innan Zimbardo orkade bearbeta och fullt ut analysera vad som egentligen hände med studenterna och med honom själv vid fängelseexperimentet. När han 2007 berättar hela sanningen i sin bok kallar han personlighetsändringarna för ”Lucifereffekten”.
Lucifereffecten i Abu Ghraib
För någon vecka sedan intervjuades Philip Zimbardo i SR Vetandets värld.* Programmet handlade om hans bok från 2007, The Lucifer Effect: Understanding How Good People Turn Evil.
Ni kan på länken nedan höra Zimbardo berätta om när Abu Ghraib-skandalen exploderade 2004 under Irakkriget. Ut över världen spred media och Internet foton av unga amerikaner som verkade stoltsera med tortyr av irakiska män i ett fängelse utanför Bagdad som upprättats för underrättelsetjänsten CIA:s syften.
Man kunde inte föreställa sig att något liknande ägde rum nu, på 2000-talet! Vakterna som poserade på "troféfotona" ingick i nattskift Tier 1A. Det var vakterna själva som fotograferat varandra. Med blicken mot kameran och stolta leenden visade de åtta unga männen och kvinnorna upp sina psykiska, fysiska och sexuella övergrepp mot irakiska fångar.
Philip Zimbardo var chockad över bilderna men kände igen motiven. Han plockade fram protokoll och bilddokumentation från Stanford Prison Experiment. I det urspårade experimentet drygt trettio år tidigare hade nyss sympatiska studenter avhumaniserat kamraterna i fångeroll genom att trä påsar över deras huvuden, tvinga dem till sexuell förnedring och annan psykisk tortyr. Både i Stanfords låtsasfängelse och i Abu Ghraib uppstod tävlingsmoment i brutalitet: vakterna sporrade varandra att hitta på än mer raffinerade övergrepp.
Det riktigt anmärkningsvärda i Abu Ghraib var att dessa beteenden fick pågå under så lång tid oupptäckta av ansvariga på högre nivåer i organisationen. De unga reservsoldaterna saknade utbildning för sina uppdrag. Inga högre chefer gav dem heller handledning eller kontrollerade vad de gjorde. De unga människorna begick dessa grymheter i en sorts delad anonymitet. De befann sig på en annan kontinent långt hemifrån, i ett kontroversiellt krig, i ett fängelse med odrägliga sanitära förhållanden, ofta under beskjutning, djupt inne i det främmande landet. Där hade dessa outbildade unga människor givits total makt över män utan kläder som talade ett för vakterna obegripligt språk. Nattetid när inga överordnade och inga observatörer från Röda Korset förväntades komma på besök - då utbröt Helvetet i Abu Ghraib.
Hade världen ingenting lärt av Stanfordexperimentet?
Bad Apple or Bad Barrel?
När Abu Ghraibvakterna 2004 ställdes inför rätta kallade domstolen Philip Zimbardo till sakkunnigvittne. Att människor gör fel och att institutioner också kan göra fel, det vet vi. Men det är när felen uppdagas som ledare, gärningsmän och samhället i stort sätts på prov. Mörkläggning eller sanningskommission? En rättvis rättegång ÄR en sanningskommission. Men det anser inte åklagare nu för tiden. Jag återkommer till det.
I Abu Ghraibrättegångarna erkände ledningen inga fel på systemnivå. Man skyllde på de enskilda vakterna. ”Några äpplen i korgen var tyvärr ruttna.” Generaler, CIA-chefen och Bushadministrationen – alla förnekade att något varit fel på systemnivå. Zimbardo visste emellertid från sitt fängelseexperiment att prima äpplen – studenter eller soldater – kan fördärvas i en ”dålig korg”, i en extrem situation och i en dålig miljö.
Zimbardo gjorde då en egen utredning. Intressant är att hans socialpsykologiska metod har likheter med den svenska rättspsykologins metodik. (Se mina inlägg NILS WIKLUND OCH THOMAS QUICKFALLET, FÖRBISEDDA SAMMANHANG RUNT RÄTTSFALL, SANT ELLER HITTEPÅ? RÄTTSPSYKOLOGI, NILS WIKLUND & VITTNESPSYKOLGERNA, ÅTERHÅLLANDE RÖSTER)
Hur var situationen och miljön där händelserna skedde, där brotten begicks? Det utredde Zimbardo och skapade en hemsida som har karaktär av en virtuell rättegång. Han rannsakar där Abu Ghraibskandalen på systemnivå. www.lucifereffect.com
Professor Zimbardo menar givetvis att de skyldiga vakterna ska ställas inför rätta och dömas för sina gärningar. Men då ska också de ställas till ansvar som skapade situationen, som korrumperade vaktsoldaterna i Irak. Zimbardo anklagar dåvarande chefen för CIA, George Tenant, samt Donald Rumsfeld, Dick Cheney och president Georg W. Bush. Dessa ledare är enligt socialpsykologins vetenskapliga rön medskyldiga till grymheterna mot de fängslade i Abu Ghraib.
- Because, in various ways, they created that situation which corrupted these good American young men and women.
En fallen ängel
Zimbardo kallar alltså förändringsprocessen från god till ond för Lucifereffekten. I Bibeln berättas om ärkeängeln Morgonstjärna, som stod Vår Herre särskilt nära. Men ängeln föll från himlens ljus och höjd mot syndens mörka avgrund. (Jesaja14, Hesekiel 28, Lukas 10) På latin hette morgonstjärnan ”Lucifer”. Så blev Lucifer ett tvetydigt och fantasieggande andranamn på Satan i kristen tradition. I Bibeln beskrivs fallet från godhet till kaos och våld som ett kosmiskt drama. Religionens berättelse speglar en allmänmänsklig erfarenhet, en sinnesändring som i vissa lägen kan ske med varje människa.
”Lucifereffekten åskådliggör”, säger Zimbardo, ”människors gränslösa möjligheter att vara snälla eller grymma, omhändertagande eller själviska, skapande eller destruktiva. Människans psyke kan göra några till brottslingar och andra till hjältar. Vilket det blir kan bero på situationen. Den som har full frihet väljer situationer som han eller hon behärskar. Men när vi befinner oss i lägen där andra bestämmer - som i det militära, i fängelser, i vissa skolor, i en del familjer – då kan vi förändras, förvandlas av själva situationen.”**
Ledarskap och socialt kapital
Zimbardo beskriver det goda ledarskapet respektive maktmissbruk. Vakterna i Abu Ghraib fick ingen utbildning för sitt uppdrag, saknade närvarande ledare och ingen kontrollerade hur de arbetade. Detta ÄR systemfel!
Den 29 januari 2003 publicerades en helsida i Dagens Nyheter under rubriken:
Slappa chefer största stressrisken
Ledare behöver vara trygga och aktiva i besvärliga situationer, bemöta besvärliga människor, känna igen besvärliga beteenden och lösa konflikter. Den stora studien om stress och god arbetsmiljö: Om chefen har en låt gå-mentalitet och inte diskuterar uppkomna problem löper de anställda störst risk att drabbas av stress på jobbet med sjukskrivning. Det visade en stor undersökning, ledd av professor Töres Theorell, bland 35 000 anställda i en internationell koncern.”
Problemen med ledarskap handlar dock sällan om ”slapphet” utan om att ledare är osäkra i närkontakt med medarbetare och om tidsbrist. Ledare behöver människokunskap, självkännedom, öppna diskussioner med kollegor och tid för kommunikation och stöd till medarbetarna. Det är uppenbart hur tillit mellan arbetskamrater och ledare påverkar arbetsglädje och produktivitet – ökar organisationens sociala kapital.
Boven skyddar sig själv, hjälten skyddar de svaga
”Man frågar sig”, fortsätter Zimbardo, ”vad som gör att vissa människor utövar onda handlingar? Vad gör att andra förblir passiva när de åser onda handlingar? Jag avslutar min bok med något jag upptäckte medan jag skrev - att det också finns en hjältarnas väg. Samma situationer som hos vissa föder grymma påhitt kan inspirera andra till heroiska tankegångar. Jag försöker nu frigöra mig från att vara inbäddad i det onda som jag forskat om i trettio-fyrtio år. Det började redan med min uppväxt i södra Bronx getto. Där var jag omgiven av brutalitet. Nu vill jag fokusera på hur samhället kan understödja människors föreställningar om hjältedåd och hjältar.”
Det går inte, betonar Zimbardo, att vara en hjälte om man förblir passiv när någon gör andra illa. Det fanns vakter i Stanfordexperimentet som inte själva skadade fångarna. Men de ingrep inte heller mot kollegornas sadistiska beteenden. Rent utvecklingshistoriskt kan det ha varit rationellt att inte låta sig involveras, inte dras in i konfrontationer.
- Håll dig utanför, säger man till sina barn.
De är ännu små och ska klara sig bland dem som är starkare. Men vuxna har ansvar för att samhället blir gott. Kultur och civilisation står för något mer än att rädda sig själv.
Att stå på hjältarnas sida heter på socialpsykologins språk att gå från att vara egocentrisk till sociocentrisk. Det betyder att stå emot drevet, att gå emot mobbarna.
Det räcker dock inte med att sitta i säkerhet vid sitt skrivbord och peka finger mot dem som beter sig illa. Hjälte är bara den som riskerar något, den som har något att förlora på att ta ställning.
Hjälten, the whistle blower i Abu Ghraib
Vem var hjälten som avslöjade och satte stopp för övergreppen i Abu Ghraib?
Han heter Joe Darby, är född 1979 och tjänstgjorde 2003 i Abu Ghraib. Han arbetade i dagskiftet och såg inte vad som pågick om natten. Av en händelse råkade Joe få en cd-skiva med bilderna där Chip Fredericks, Lynndie Englands och de andra begår övergrepp mot de fängslade. Joe blev förfärad över kollegornas brott mot de fängslade och brott mot Genèvekonventionen. Han sände bilderna till sina överordnade och bad att få vara anonym.
Utredningen hade kommit igång när Joe en dag i Abu Ghraibs matsal, på teven fick höra Donald Rumsfeld själv namnge Joe Darby, som den som avslöjat övergreppen i Abu Ghraib! USA:s försvarsminister tjallade på Joe!
Nu kunde militärledningen inte garantera Joe Darbys säkerhet. Han flögs omedelbart ut från Irak. Då kom nästa chock: Joe Darby fick veta att han inte var välkommen i sin hemstad Corriganville, Maryland. Joe Darby måste flytta till en ny stat och länge ha skydd av livvakter. Även hans fru och hans mor fick livvakter.
Men varför? Var inte Joe Darby hjälten som vågat stå för rätt och sanning?
Jo, men inte för Joes grannar och vänner i hemstaden. I deras ögon saknade the unlawful enemy combattants i Irak människovärde. Joe Darby fick motta medalj av Ted och Caroline Kennedy och fler hedersbetygelser. Men andra såg honom som en svikare mot kamrater, mot minister Rumsfeld, mot president Bush och mot hela USA. Joe Darby och hans anhöriga fick betala ett högt pris för hans insats som whistle blower om tortyr. Men Joe säger att han aldrig tvekade och aldrig har ångrat sig.
En fotnot: Försvarsminister Rumsfeld skrev ett brev till Joe Darby och uppmanade honom att inte berätta om att Rumsfelt tjallat ned honom på teve. I Abu Ghraibskandalens efterförlopp ser man fortsättningen på det dåliga ledarskapet. Överheten skyller ifrån sig på fotfolket. Rumsfeld sparkar nedåt mot Joe Darby. En felande försvarsminister vill tysta den rättrådige soldaten.
Attunda igen.
Tankarna återvänder till det vi varit med om i Attunda före jul.
Där erkände fotfolket - poliskommissarierna Jan Olsson, Pim Martinsson, Bertil Salin - fel som begåtts mot Teet Härm och Thomas Allgén i utredningar av da Costafallet. Där uttryckte en nämndeman ånger över att han medverkat till domen sommaren 1988, där beskyllning för styckning skrevs in som domskäl.
Men ingen i överheten, ingen av de trettio domarna och inte chefsåklagare Anders Helin erkände något fel.
Och när de fyra domarna i Attunda - tre på podiet och en som företrädde Staten – medgav att 27 fel begåtts mot läkarna så skyllde de på poliserna och något lite på åklagaren. Men överheten själv - alla de trettio domarkollegor som varit inkopplade på fallet – de friades helt.
I ett korrupt system fungerar segregationen även på yrkesnivå. Domstolens jurister glömmer att de är folkets tjänstemän, anställda för att skipa rättvisa. De använder sin juridiska kompetens till att skydda varandra. Jag har tidigare skrivit om varför rättvisans makt behöver balanseras av en vågskål med återkoppling och kontrollfunktion (Se RÄTTSVÄSENDE & RÄTTSREVISIONSVERK).
Några hjältar i da Costatragedin
Nu kan man fråga sig vad de extrema miljöer som Zimbardo beskriver har med Attunda och da Costafallet att göra. En hel del faktiskt. Catrine da Costafallet handlar om hur vanliga goda svenskar i en gruppdynamik jagade två medmänniskor som försattes i vanmakt. När hetsjakten hade gått överstyr blev det inte längre viktigt för förföljarna att hitta gärningsmannen som styckat och antagligen dödat Catrine da Costa.
Nu gällde det att förhindra att syndabockarna släpptes tillbaka in i samhällets gemenskap. Smutskastningen mot läkarna fortsatte därför energiskt år efter år. Nu tycktes läkarna vara farliga på riktigt. Farliga för Christina Allgén, för Jovan Rajs och hans fru, för Hanna Olsson och för andra i deras nätverk. Förföljarna hade själva gjort läkarna till "farliga" vittnen om något som förföljarna inte vill se hos sig själva: sin grymhet och likgiltighet.
Översittarna i förföljelserna mot läkarna var inga onda människor. Men i den situationen, påverkade av den tankeepidemi som härjade under slutet av 1900-talet, kunde goda medborgare och utbildade ämbetsmän förvandlas till en lynchmobb utan medkänsla och utan sans.
Man kunde också något skruvat säga att Helvetet i Abu Ghraibs hålor har likheter med de gruppfantasier som skapades av Christina Allgén, Jovan Rajs, Hanna Olsson och deras nätverk.
En gruppfantasi om våld och sexualiserad förnedring som förföljarna projicerade mot två läkare. Projektioner som likt projektiler sköt sönder läkarnas liv.
Här passar det bra att berätta om några av dem, som kan räknas till hjältar i da Costatragedin.
Jag har berättat om några och vill berätta om fler som höjde sina återhållande röster. Som stod emot drevet. Och som fått betala ett pris.
Och så vill jag berätta om Återtågets hjältar. Om dem som deltog i drevet men nu vänt om, visat mod, uttryckt ånger och erkänt att de då tog miste.
Men nu måste jag återgå till annat och i morgon är en lång arbetsdag. Men i övermorgon hoppas jag vara tillbaka här.
/Rigmor
* http://www.sr.se/sida/gruppsida.aspx?programid=406&grupp=4313&artikel=3450497
** http://www.democracynow.org/2007/3/30/understanding_how_good_people_turn_evil