SANT ELLER HITTEPÅ? RÄTTSPSYKOLOGI

Astrid Holgerson sammanfattade vittnespsykologins grunder och dess betydelse för rättsäkerhet i sexualbrottmål i ett föredrag 1995 (Nordiskt tvärfackligt forum för rättssäkerhet i sexualbrottmål i Stockholm, 26-27 augusti 1995)* Där kan man lära sig hur den tillämpade vittnespsykologin skiljer sig från psykologi som vi arbetar med i sjukvård och psykoterapi.

Vid vittnespsykologiska utredningar görs först en ”formell strukturanalys”. Rättspsykologen lägger då fram en hypotesprövande analys till domstolens ledamöter. Den ska inte vara skriven på fikonspråk utan så att alla parter själva kan ta ställning till de tänkbara hypoteserna.

I nästa steg görs en ”utsagepsykologisk realitetsanalys” utifrån rättspsykologisk teori och vetenskap. Nu handlar det om att särskilja utsagor om något som verkligen har hänt från konstruerade berättelser. 

Det som sägs är troligen sant

Astrid Holgerson listar kriterier på utsagor när en människa återger vad hon själv upplevt: Berättelsen blir homogen (1). Innehåll, tid, plats, deltagare stämmer för olika delar av berättelsen.   Man uttrycker känsloupplevelser som är adekvata i den situationen (2). Utsagan präglas av den personens kompetens och unika egenskaper (3). Det som sägs ska så att säga inte ha varit i säck innan det kom i påse. Till exempel: när ett barn berättar om något det själv upplevt talar det inte som en vuxen; när en lekman berättar något han varit med om uttrycker han sig inte som en psykolog. Vidare ska kvalitén på detaljer (4) uppmärksammas. Komplikationer eller oförutsedda störningar i händelseförloppet (5) talar för att utsagan är självupplevd liksom citerande från samtal vid den aktuella händelsen (6) och plötsliga ihågkomster, genombrott av detaljer i minnesbilden (7).

 

Det som sägs kan vara lögn:

När ett vittne är konsekvent och konsistent, så tyder det däremot inte på att utsagan är tillförlitlig. Snarare tyder det på att personen återger en konstruktion för ändamålet. Att vittnet uppträder säkert och bestämt är inte heller tecken på tillförlitlighet. Det är snarare ett typiskt beteende vid lögner.

 

Summits felaktiga teori om incest

Psykiatern Roland Summit skrev 1983 en artikel där han lanserade teorin om ett ”anpassningssyndrom” hos barn utsatta för incest. Barnen påstods uppvisa tecken och symtom som hemlighetsmakeri; hjälplöshet; anpassning; sent och osäkert avslöjande av övergreppen; återtagande av avslöjandet. Teorin vann snabbt gehör hos psykologer, socialarbetare, poliser med det svåra uppdraget att utreda sexualbrott mot barn. Även personal på dagis och BVC fick lära sig att falka efter Summits tecken hos barn. Men när Summits teori hade testats i vetenskapliga studier stämde den inte med verkligheten. Barn som är utsatta för sexövergrepp kan förvisso bete sig så, men det gör även andra barn. På 1990-talet var det konstaterat att det inte finns några symtom eller beteenden som är specifika just för barn som är offer för sexuella övergrepp. Summits teori var vetenskapligt avfärdad.

Men i Sverige släpade den efter som en myt i Socialstyrelsens allmänna råd (1991:3) och i en spridd bok av dåvarande polisen Monica Dahlström-Lannes, Mot dessa våra minsta (1990, 1991, 1992, 1994). Där får man lära sig fem skäl till att ett barn inte berättar: Barnet saknar ord, har förträngt, är rädd, har skuldkänslor, känner lojalitet med sina föräldrar (s.130). Men det enklaste skälet till att barnet inte berättar - att barnet inte har något övergrepp att avslöja - nämns inte. Man får lära sig att "man skall tro på barn" och att "barn inte ljuger om sånt". Men samtidigt får man lära sig att när barnet inte har något att berätta, då ska man utgå från att barnet ljuger. Kan inte det vara integritetskränkande och förvirrande för barn? Kan den inställningen förvränga barns verklighetsuppfattning? Socialstyrelsen liksom svenska åklagare och domare fortsatte länge att stödja sig på felaktig information i Summits förlegade artikel. Man fortsatte även att utbilda poliser, åklagare, socialsekreterare, barnpsykologer i förhörstekniker, vilka i rättspsykologins perspektiv är manipulativa.

Samrådsgrupper under tankeepidemin

Astrid Holgerson varnar för felkällor i rättsutlåtanden som skrivs av psykologer och psykiater utifrån vad klienter och patienter sagt i terapi. Hon varnar också för utlåtanden som bygger på hörsägen-information i nätverk av personer från myndigheter, sjukvård, media och politik. ”Myndigheter som Socialstyrelsen och Riksåklagaren och organisationer som Rädda Barnen och BRIS och även Psykologförbundet har låtit sig involveras i det informella nätverksagerandet”, skriver Holgerson. Hon varnar också för att psykologer förlitade sig på ”projektiva test”, som saknar stöd i vetenskap.

Jag känner till samrådsgrupperna. De bildades för att hjälpa barn som är utsatta för övergrepp. I nätverken fanns på 1990-talet personer som var övertygade om att barn uppvisar specifika ”tecken” på incest, att ”rituella” övergrepp är vanligt, att det finns "kroppsminnen" och att ”terapiminnen” kan vara bortträngda och återuppväckas. Personal från barnpsykiatrin och socialtjänsten var dåligt uppdaterade på internationell och vetenskaplig forskning. I samrådsgrupper kunde man hålla fast vid idéer om incest, bortträngda minnen, rituella övergrepp fastän forskningen hänvisat detta till folklore och fördomar. 

Astrid Holgerson namnger några som på 1990-talet hamnat på fel spår i doktor Summits anda. Några namn känner man igen från nätverk runt Quickfallet och även da Costafallet.

Hon påtalar att böcker om kvasipsykologi, som 'The Courage to Heal" (Bass & Davis, 1988) sålts i en miljon exemplar. Få läsare kunde avgöra vad som är realitet i genrens blandning av psykologi och fantasi. Främst kvinnor inspirerades av sådan faktion (fakta-fiktion) att gå i terapi för att må bättre när bortträngda minnen av sexövergrepp skulle återuppväckas.

Under tankeepidemins årtionde gick tillsynsmyndighetens återhållande kraft förlorad genom att ansvariga på Socialstyrelsen själva trodde på terapimyten. En utredare eller en institution som agerade icke-professionellt riskerade knappast påföljder. ”De som blir lidande är barn och deras familjer”, sammanfattade Astrid Holgerson. Det kan tilläggas att efter yran med falska utpekanden följde en istid. Pendeln kunde slå över åt andra hållet. Verkliga brottsoffer och tillförlitliga vittnen kände sig sedda med misstro. Ljuger du?

Rättspsykologins verktyg kan hjälpa oss att känna igen utsagor som är självupplevda och tillförlitliga. 

Som läkare och psykoterapeut vill jag understryka att utsagor som för personen själv kan kännas övertygande men som har sin upprinnelse i hörsägen, läsefrukter, egna drömmerier, påverkan utifrån och grupptryck är lika viktiga att ta på allvar men inte som vittnesmål i rättssalar.

Det får förfärande följder när en person blir trodd fastän han eller hon befinner sig i ändrat sinnestillstånd. Vanföreställningar kan drabba den som är drogad, lider av manisk eller paranoid sjukdom, psykos eller någon annan störning. Den personen behöver och ska erbjudas hjälp. 

Hur mår den som med falskt vittnesbörd har pekat ut en närstående eller obekant, någon som på det falska utpekandet blev dömd till fängelse och /eller social skam och utfrysning? 

En människa med samvete och normal empati mår alls inte bra av att ha blivit trodd på lögner. Somliga blir i det läget så rädda att erkänna sitt fel att de bygger upp en livslögn till försvar. 

/Rigmor

* http://www.nkmr.org/psykologin_och_rattsakerhet_av_astrid_holgerson.htm