Lennart Sjöberg, professor em i psykologi vid Handelshögskolan i Stockholm, har en blogg som jag brukar läsa. Där skrev han för ett par år sedan om Arne Trankell, rättspsykologins banbrytare och professor på peddan vid Stockholms universitet.*
Sjöberg rapporterar från sin kritiska läsning av Magi och förnuft i människobedömning (1961), boken där Arne Trankell redogör för det klassiska ”Fallet Lars”. En man hade gripits misstänkt för övergrepp på femårige Lars. En barnpsykiater bedömde pojkens trovärdighet. Åklagaren begärde ett sakkunnigutlåtande även av Arne Trankell. Genom hans utredning och utlåtande om Fallet Lars stod det klart att psykologi tillämpad för rättsväsendet kräver annan kompetens än den psykologi som läkare och psykologer praktiserar i sjukvård och terapi.
Astrid Holgerson berättar också om Fallet Lars och hur skillnader mellan rättspsykologi och terapeutisk psykologi synliggjordes: "I Sverige uppmärksammades detta problem redan i mitten av 1950-talet av den svenske professorn i pedagogik och pedagogisk psykologi Arne Trankell i det s.k Lars-fallet som publicerades i Svensk Juristtidning 1956. Trankell blev i det fallet på åklagarens initiativ förordnad att som sakkunnig utreda tillförlitligheten av den femårige pojken Lars utsaga om att han utsatts för sexuellt övergrepp av en fönsterputsare som han hade träffat och följt med hem. En barnpsykiater hade talat med pojken och kommit fram till att pojkens utsaga var 'sann', men åklagaren kände sig inte övertygad om detta. Trankells utredning kom att klarlägga en helt annan bakomliggande verklighet för pojkens utsagor än att han varit utsatt för sexuellt övergrepp. Åklagaren beslöt att inte väcka åtal (SvJT, 1956, sid 81-101).
Lars-fallet är upprinnelsen till Trankells fortsatta arbete med att utveckla en systematisk metod för tillämpning av psykologisk kunskap vid utredning av enskilda rättsfall. Metoden, som i sin helhet presenterades 1963 i boken 'Vittnespsykologins arbetsmetoder', har fått benämningen formell strukturanalys. Mycket förenklat kan man säga att metoden styrs av två övergripande formalkriterier, som gör att utredaren 'tvingas' att systematiskt pröva alla tänkbara hypoteser som kan formuleras utifrån det faktiska materialet i det enskilda fallet. Den hypotesprövande analysen skall dokumenteras och redovisas på ett sådant sätt att domstol och parter självständigt kan bedöma den sakkunniges slutsatser. Huvudinstrumentet i utredningsarbetet är utsagepsykologisk realitetsanalys, som bl.a. grundar sig på teorin att autentiska utsagor om självupplevda faktiska händelser har egenskaper som saknas i konstruerade 'berättelser'.” Holgerson, A. Psykologin och rättssäkerhet. Domstolarna måste ifrågasätta. 1995 **
Varför har inte jag satt mig in i något som exempelvis professor Lennart Sjöberg var klar över? Att en psykiaters eller barnpsykiatrikers utlåtande bygger på sjukvårdens arbetsmetoder. Läkaren eller psykologen undersöker klienten några timmar och skriver sedan ett yttrande. I det här fallet tog läkaren ställning till om lille Lars var trovärdig som människa, rent generellt. Ungefär så gör man med strukturerat samtal "liten sinnesundersökning" på häktade personer. Och ungefär så görs riskbedömningar - och så ska de förstås göras - när det gäller placering och beslut om permissionstrappa för intagna i fängelser.
Arne Trankells utlåtande gick inte ut på att ge ett generellt omdöme om huruvida lille Lars ska ses som ett trovärdigt eller icke-trovärdigt barn. Trankell lyckades med psykologins begrepp formulera något som egentligen är självklart: att varje människa kan vara trovärdig i vissa sammanhang och lögnaktig i andra. Domstolar behöver därför information om sammanhanget runt de inblandade i ett brott eller ett påstått brott. Vittnespsykologen gör en övergripande socialpsykologisk analys där de inblandades situationer, relationer och tankevärld klarläggs.
Skakad inser jag hur oundgängligt det rättspsykologiska perspektivet är i tre rättsfall som engagerat mig och där jag är bekant med berörda människor: da Costafallet, Quickfallen och Knutbyfallen. Skakad är jag för just i dessa tre tids- och kostnadskrävande fall kunde rättspsykologisk utredning ha förhindrat misstag. För att inte tala om onödigt lidande som hade kunnat undvikas.
Da Costafallet och Quickfallen är rättshaverier. Där var de inblandade påverkade av en tankeepidemi. I Knutbybrotten - som bara blev halvvägs uppklarade - var de inblandade påverkade av apokalyptisk tro och de levde i en extrem miljö. Sammanhanget förbisågs av de sakkunnigas utlåtanden från psykiatrin.
/Rigmor
* http://lennartsjoberg.blogspot.com/2008/02/en-klassiker-arne-trankell-om-magi-och.html
**http://www.nkmr.org/psykologin_och_rattsakerhet_av_astrid_holgerson.htm
.jpg)
.jpg)
Inlägg
