Sture Bergwall, före detta ”Thomas Quick”, berättar för mig från Säters rättspsykiatriska klinik:
- Nils Wiklund, honom har jag skällt ut!
- Vad? Hur har ni träffats? Varför var du arg på honom?
- Han kom hit till Säter, säger Sture. Det var nog i slutet av 1990-talet när vi var mitt uppe i Johan-fallet. Min psykoterapeut, Birgitta Ståhle, och personalen här var upprörda. ”Den där hemska människan!” sas det. ”Nu kommer han hit!”
- Ja, visst ja, svarar jag och minns att Nils Wiklund redan på 1990-talet hävdat att vetenskaplig metodik visade att Thomas Quicks erkännanden av mord var falska erkännanden.
- Agerade du, Sture, riddare till försvar för dina terapeuter? En riddare som anföll när deras fiende med kompetens i rättspsykologi kom in i Säterland?
- Ja, så tokigt var det!
Jag nämner Astrid Holgersons föredrag om ”psykologin och rättssäkerhet”. Att hon där påtalade negativa bieffekter med vissa samrådsgrupper och nätverk som bildats för att hjälpa utsatta barn. Så här skrev hon: ”I Sverige är det stora problemet att många inom rättsväsendet. barnpsykiatrin, socialtjänsten och även från riksdagsgrupper och massmedia är sammanflätade i nätverk, som värjer sig mot allsidig kunskap inom detta område. Sedan man valt sina läromästare, sådana som Fürniss, Bentovim och Summit, invaggar man sig i tron att det man gör är ’till barnens bästa’.” Jag frågar Sture om han kände till Astrid Holgerson också.
- Givetvis, givetvis. Astrid Holgersson och andra vittnespsykologer var illa sedda bland personalen här på Säter. Jag tillhörde ju, hur konstigt det än är, det här nätverket du talar om. Jag har brev kvar från Monica Dahlström-Lannes. Hon berömmer mig för att jag vågar minnas och vågar berätta. Hon uppmuntrar mig att fortsätta mitt enastående arbete ”för barnens skull”.
Sture Bergwall fortsätter:
- Det är märkligt – det var ju sexuella övergrepp mot barn och mord på barn som jag erkände på löpande band. Ändå berömde de mig. Terapeuterna Birgitta Ståhle, Margit Norell och fler berömde och uppmuntrade mig. Polisen Monica Dahlström-Lannes och minnespsykologen Sven-Åke Christianson berömde och uppmuntrade mig. Alla sa de att jag skulle fortsätta och fortsätta att berätta för detta var så viktigt för barnens skull. Så SJUKT var det! Det är ohyggligt att tänka på.
- Nu när jag är nykter från droger, nu när jag tar tillbaka dessa våldshistorier från åren när jag var drogad och drogberoende, nu när jag får resning – då kunde man tro att människorna i nätverket för att värna barn skulle vara lättade. De hemska brott mot barn som jag beskrev har inte hänt. Men ingen från det nätverket hör av sig sedan jag slutade erkänna mord och slutade med tokterapin.
/Rigmor
PS. Idag ser vi att Nils Wiklunds kritik av Quickrättegångarna var helt rätt. I DN DEBATT den 8 maj 1998 kunde man läsa:
[...] I den nyligen avslutade fjärde rättegången mot Thomas Quick föreföll parternas roller närmast ombytta i slutpläderingarna. Åklagaren uttryckte tydligt sina tvivel - och med en psykologisk term ”frustration” - över bevisningen och problemen i de mångåriga utredningarna, medan försvararen försökte stilla åklagarens och rättens tvivel. [...]
När berättelser successivt växer fram under ett stort antal polisförhör är det ur utsagepsykologisk synvinkel oundgängligt att systematiskt granska ”dialogen” för att kunna värdera de utsagor som slutligen presenteras inför domstolen. Fil dr Astrid Holgerson som granskat förhörsprotokoll från tidigare Quick-utredningar, har funnit kraftig påverkan genom ledande frågor och direkta upplysningar om sakförhållanden från förhörsledarens sida. [...]
Advokaten tog särskilt avstånd från de psykologer ”som inte varit med”, men som ändå deltar i debatten. Problemet med Quick-rättegångarna är i själva verket det motsatta. De psykologer som yttrat sig inför domstolen har i alltför hög grad ”varit med” i alla skeden av framväxten av berättelserna. [...]
Försvarsadvokatens upprepade försök att tysta den offentliga debatten är både upprörande och ansvarslöst. Han borde själv ha försökt att åstadkomma en oberoende granskning inom ramen för domstolens prövning.
Av hänsyn till de mördades anhöriga och för tilltron till rättsväsendet är det av stor vikt att de avgörande möjliga felkällorna utreds. Oberoende av om Quick frias eller fälls i den nu avslutade rättegången bör oklarheterna utredas noggrant, så att man kan komma till klarhet i frågan om Quicks berättelser är en produkt av terapisamtal och polisförhör.
Nils Wiklund, docent i rättspsykologi
Här kan man läsa Nils Wiklunds bedömningar av Quickfallen under 1990-talet:
.jpg)
.jpg)
Inlägg
