onsdag 27 januari 2010

ÅKLAGAREN OCH RÄTTSSÄKERHETEN

Välkommen tillbaka på bloggen, Marianne! (Jistanes, min bloggkompis ropar åt mig med versaler om åklagare Helin.) Haka på, Marianne, det gör inget om du vill skriva kort.

Visst gjorde åklagare Helin fel när han väckte åtal för mord utan att ens veta dödsorsaken. Min poäng är att han för tio år sedan själv erkände detta fel, uttryckte ånger och skyllde sitt misstag på experters felaktiga utlåtanden. Så sent som för ett och ett halvt år sedan sa Anders Helin till Janne Josefsson: ”Är det så, att de [läkarna] inte har styckat kroppen ska de ha en ordentlig kompensation för det. Det är en fullkomlig självklarhet!” 

Dessa uttalanden i offentligheten av åklagaren borde i ett rättvist samhälle ha kunnat användas direkt för resning och skadestånd.

Jag är övertygad om att flera av åklagarens experter i rättsfallet - kollegor till mig inom medicin och psykoterapi – inte skulle skriva sådana utlåtanden idag som de gjorde på 1980-talet. Men de ser ingen möjlighet att ändra sig. De sakkunniga förstör i så fall själva rättegångsliturgin. Det är som om rättsväsendets trovärdighet krävde att man står fast vid vad som än blev sagt, även vid det som inte var sant. Jag tror att dessa experter upplever ett personligt dilemma och ett grupptryck inifrån myndigheten.

Det saknas självreglerande mekanismer i rättsväsendet när de ansvariga kommer till insikt om att de åtalat på felaktiga grunder, skrivit felaktigt utlåtanden eller dömt fel. Som det nu är rycker bara folk på myndigheten, i  media och bland allmänheten på axlarna och menar: ”Det var ju otur för dem som drabbades”.

Man ser i andra rättsfall hur godtyckligt en åklagare kan bestämma om det är ”tillräckligt mycket nytt” när nya omständigheter framkommit och det begärs resning. Varför åtalades inte dagboksvittnet Marianne Seppälä för mened? Var det inte "tillräckligt" nytt att dagboken enligt fleras analyser var förfalskad? Jag återkommer till dagboksvittnet.

Jag var faktiskt orolig i höstas att inte Sture Bergwall/Thomas Quick skulle beviljas resning. Motståndet har varit massivt bland människor inom myndigheterna och i sjukvården som hejade på hans falska morderkännanden.

Det klart att inte rättsprocesser ska kunna köras om och om igen så snart någon ändrar sig. Det ska finnas en tröghet i systemet. Det är mänskligt att en åklagare är ovillig att ifrågasätta egna eller kollegors åtal och ifrågasätta domar. Förre JK Göran Lambertz talar om behov av en ny myndighet som arbetar aktivt med resningsärenden. Jag återkommer till detta.

I mitt perspektiv spelar det ingen roll ifall Anders Helin svävade på målet i Attunda för att han åldrats och tappat sitt minne eller civilkurage eller om han till sin karaktär är en vindflöjel. Jag är inte ute efter att nagla en enskild person. Jag är inte heller någon extra försvarsadvokat för Teet Härm eller Thomas Allgén. Jag hade inte träffat någon av dem före rättegången i Attunda.

Det är rättssäkerhet jag ute efter. Och då blir man en förvarare av dem som är oskyldigt dömda. Jag försöker som medborgare och yrkesmänniska bidra till belysning av hur ett justitiemord kunde gå till i da Costafallet och hur det borde ha motverkats.

För om vi som medborgare godtar hur Teet Härm och Thomas Allgén greps, åtalades, dömdes i ett mediadrev, gjordes till hatsymboler i ett påstått könskrig, fick ett domskäl om styckning över sig och sedan dömdes av en opinion till social död –  då godar vi att detsamma kan hända dina eller mina anhöriga, dig eller mig. 

/Rigmor