Liksom Marianne har jag ägnat mig åt Hanna Olssons Catrine och rättvisan. Denna storsäljare från 1990 handlar om lustmord, de hemskaste av brott. Hanna Olsson skriver om brott som inte kan förlåtas och om politik.
Den är väl ondast av alla som styckar en människa? Eller är han eller hon tvärt om psykiskt sjuk? Icke tillräknelig? Som den polske slaktaren Stanislaw Gonerka. Han dömdes inte till fängelse utan till vård i rättspsykiatrin.
I förordet till Catrine och rättvisan berättar Hanna Olsson att hon för nu trettio år sedan varit sekreterare i en utredning om prostitution.
”Prostitutionen är en spegel som uppförstorat visar förljugenhet, rädsla, dubbelhet och hat mellan könen”, slår Hanna Olsson fast. Man hejdar sig. För hennes påstående vore lika sant tvärt om, typ: ”Prostitutionen speglar inte vanliga parrelationer men visar utan omsvep på attraktionen mellan könen.”
Hanna Olsson fortsätter: ”Det var som om jag hade fått en skärva i ögat. Efter det arbetet ser jag annorlunda på människorna och världen. Jag miste den mänskliga oskuld som måste gå förlorad för att man ska se både sig själv och andra som komplicerade och sammansatta varelser. Det man kallar ondska är inte förbehållet ett fåtal.”
Spegeln, skärvan i ögat och ondskan är metaforer som Hanna Olsson hämtat från H.C. Andersens saga Snödrottningen från 1845. Den handlar om två kamrater, Kay och Gerda. De bor grannar under takåsarna i en dansk stad. Där bor också Kays farmor. Hon odlar rosor i balkonglådan, berättar sagor och lär barnen sånger.
En dag förändras Kay. Han blir hånfull och hänsynslös, vill inte längre leka. Snödrottningen har värvat pojken och tar honom med till sitt ispalats i permafrostens land. Där glömmer Kay sitt gamla liv och Gerda. Han ägnar sig åt logiska abstraktioner men får inte pusslet att gå ihop. Gerda ger sig ut i världen för att återfinna sin vän och befria honom ur förtrollningen.
Sagans ramberättelse handlar om att djävulen skapat en trollspegel som förvränger allt. Det vackra blir fult och det skadliga ser ut att vara gott. Ju mer godhjärtad en människa är desto fulare grinar hennes spegelbild. När demonerna skrattat åt förvrängningar av allt i världen vill de se änglarna vanställas i trollspegeln. Men ju närmre himlen de kommer med sin spegel dess värre bågnar den. Till sist halkar trollspegeln ur deras grepp, faller med ett kras och splittras i millioners millioner bitar. Dessa skärvor flyger sedan dess med vinden och svävar med snöflingorna. Den som får ett spegelflis i ögat uppfattar omgivningen förvrängd. Man får isögon, hånar det goda och litar på lögnare. Skärvan gör att man blir klyftig men tappar samvete och medkänsla. Det var en sådan skärva som Kay fick in i sitt öga.
Gerda fann till sist det arktiska slottet där hennes Kay var fången. När hon sjöng sången om rosorna som farmor lärt dem började Kays tårar rinna. Han mindes, han kände och grät. Med tårarna sköljdes spegelskärvan ut.
När Hanna Olsson talar om sin skärva i ögat syftar hon både på Andersens saga och på Selma Lagerlöf som sagt att hon själv och flera av hennes diktade gestalter hade en skärva i ögat.
Men Selmas och Hannas skärva ändrar inte seendet på samma sätt. Brytningen i Selma Lagerlöfs öga gör att hon ser vidundren i sitt eget inre djup. Men Hanna Olssons skärva gör att hon tycker sig se monstret i andra människor. Hennes omdöme förvrängs på samma sätt som Kays.
Selma Lagerlöfs spegelskärva bröt fram något hårt och klart som gör hennes romantiska diktning fascinerande. Hanna Olsson ville istället rapportera från verkligheten, om rättvisa, makt och politik. Då fick hennes brytningsfel förödande effekt.
Hanna Olsson och hennes meningsfränder dagdrömde om hur två läkare lustmördar en prostituerad kvinna och styckar henne. Hur männen veckor i förväg repeterar dödsscenerna med sitt offer i bårhus och obduktionssalar innan brottet verkställs. Hur de förgriper sig också på den enes lilla dotter. Hur de riggar upp ettåringen och tvingar henne att titta på orgier som inspirerats av markisen de Sades fantasier. Homo- bi- och heterosex, sadism och pedofili, utklädsel i kåpor, målade ansikten, styckning, grillning av kroppsdelar, kannibalism. Deras dagdröm var 1980-talets vandringssägen som spreds med psykoterapi, böcker och genom media.
När nu Thomas Allgén och Teet Härm inte har haft något med styckmordet eller Catrine da Costa att göra - vad har då Hanna Olsson åstadkommit med sin bok?
Hon har hjälpt den eller de som styckade och antagligen mördade Catrine da Costa att komma undan.
Hon har begått ett fruktansvärt övergrepp, ett oförlåtligt brott mot sina två offer och deras anhöriga. Hon har själv, i projektionens mekanism, varit lika grym som hon påstod att de två läkarna var.
Hon har med isblick dömt bort dem som inte håller med henne.
Hon har förvirrat Catrine da Costas anhöriga och dragit in dem i medskuld i brotten mot läkarna.
Hon blev till förebild för terapeuterna på Säters rättspsykiatriska klinik. Boken fungerade närmast som en förlaga när deras sårbare patient skulle spela rollen av en seriemördare och ta på sig brott.
För den som befinner sig i de båda utpekade läkarnas och deras familjers läge kan Hanna Olssons pamflettbok jämföras med vad Sion Vises Protokoll inneburit för judar. Båda dessa texter framställer en paranoid världsbild där hemliga brödraskap i det fördolda utövar makt med onda avsikter. Liksom judar i Tredje riket tecknades som fula karikatyrer har tidningar, böcker och hörsägner förmedlat att Teet Härm och Thomas Allgén skulle ha utseenden som är ”typiska” för perversa män. Jag kan efter rättegångarna i Attunda försäkra att båda männen ser fullkomligt normala ut.
Skärvan i Hanna Olsson öga var den bibliska bjälken.
/Rigmor
.jpg)
.jpg)
Inlägg
