Förre åklagaren Anders Helin krånglade sig med kryckan ut ur vittnesbåset. Det var onsdagseftermiddagen den 16 december och redan skymning utanför de höga fönstren. När Anders Helin vände sig för att lämna rättssalen riktade han ett ögonblick ansiktet åt mitt håll. Min hjärna svirrade till - déjà vu!
Jag hade tittat upp från antecknandet, ögat hann inte ställa om till fokus för avstånd. Anders Helins ansikte liksom flöt runt hans huvud. Men detta konturlösa ansikte borrade till och fastnade i en mall i mitt minne. Var, när, hur har jag sett det uttrycket förut?
Barndomsminne:
Jag bläddrar i en uppslagsbok som står på en låg hylla. I den tjocka boken finns färgbilder på några av Rembrandts tavlor. Jag är fem år, sju år, tio år och fortfarande i tonåren söker jag upp bilden av Petri förnekelse. Det som drar barnet till denna målning från 1660 är Petrus ansikte. Den synliga självmotsägelsen. Mitt barnjag får inte ihop Petrus drag. Farmor har berättat att "i detsamma gol hanen". Dramat i målningen. Kvinnan går på, ivrig. Petrus värjer sig. Folk bakom sneglar och hör. En beväpnad soldatpolis iakttar.
När jag blev äldre brukade sådant få sin förklaring som grep utan att jag som liten kunde förstå. Men porträttet av Petrus fängslar och oroar än. Rembrandt synliggör hur en människas vilja och föresatser kan splittras av rädsla och grupptryck. Blicken under de höjda ögonbrynen. Vänster handflata vänds ut. Nej, han känner inte den mannen. Förnekelsen är Petrus försvar, en överlevnadsmekanism. Hans ansikte är belyst. Var finns ljuskällan?
En åldrad åklagare har vittnat under ed. Hans ansikte dubbelexponeras över mitt barndomsminne.
/Rigmor
.jpg)
.jpg)
Inlägg
