DET VAR PANDÆMONIUM!

Fler vittnesmål från Attundarättegången, kommer jag nu att posta utskrivna ord för ord i avsnitt eller i sin helhet.  Jag återkommer här till Olle Andersson, då reporter på ABC-Nytt. Han liknar stämningen runt styckmålsrättegångarna vid ”gammaldags offentliga lynchningar”. Så här berättade han under ed. Lägg märke till hur Olle Andersson uppfattar Christina Allgéns beteende. Jag återkommer till det.

"Hur var stämningen vid rättegångarna?

- Det var Pandæmonium!

[Pandæmonium står för ”vild och laglös förvirring”. Pandæmonium är namnet på Satans palats i Helvetets mitt i John Miltons Det förlorade paradiset från 1667.]

- Det var ju en cirkus med alla åhörare. Tingsrätten var uppenbarligen inte förberedd på den väldiga cirkus som skulle komma att uppstå, när det var dags för tingsrätt.

Det var … upprymt, förväntansfullt. Som vid gammaldags offentliga lynchningar.

Jag vill att det ska framgå att jag har varit på ett rejält antal rättegångar under mina dagar som journalist. Men detta var säreget. Har aldrig upplevt det senare.

Vad reagerade du över vid rättegången?

Själv började undra - när jag hörde mammans berättelse - vad detta var för något.

Då började jag undra: Vad är detta för affär egentligen? Är det här fundamentet i Anders Helins hela åtal?

Då blev jag betänkt.

När mamman vittnade… Då började det gunga till!

Jag trodde att hon fabulerade. Det sa jag inte i sändning. Men jag tyckte att hennes vittnesmål… Alltså. Här har vi en kvinna som har vänt ut och in på sin tragiska byk för hela svenska folket. Då kan man tänka sig, att här är en människa som är fullständigt krossad av sina och barnets upplevelser. Att hon viskande skulle ta sig fram. Man märker, inbillar jag mig, på en människa som varit med om något sådant.

Istället fick vi se en soloshow, där hon vältrade sig i olika beskrivningar.

Det tog aldrig slut. Hon njöt av det! Det här var hennes scen, hennes dag. Åklagaren kunde inte få stopp på henne.

Det verkade som att hon svamlade. Det lät som svammel.

Det som jag kände, det var att den här människan drivs att ett slags hämndmotiv. När det sedan inte fanns några band [med inspelning av barnets utsagor]. Jag vet att jag sa det i sändningen: ”Banden är borta.” De kom tydligen tillbaka sedan.

Här står en människa i andra hand och summerar vad ett barn ska ha sagt som var under 2-3 år och som var ypperligt litet när det skulle ha hänt.

Det fanns ingen trovärdighet i det som kvinnan sa.

Då undrade jag: Är det här skälet till att Anders Helin har beslutat sig för att väcka åtal? 

Då ser det illa ut, för hon hade ingen trovärdighet. Hon gav ett intryck av att vara… inte stabil.

Däremot, mer påtagligt var ju - och det tyckte jag var mer störande - att jag märkte under pausen att en eller flera journalister kände henne. De visste vem hon var eller de kände henne. Hon hade jobbat på Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet - vilket kommer jag inte ihåg.

När jag visste det blev jag förvånad. Det kändes ju som att man borde jävsförklara reportrarna!

När jag läste tidningarna nästa dag stämde detta.

Det fanns en känsla av omsorg om henne i texterna.

Banden där Christina Allgén spelat in sina förhör med den lilla dottern kom fram. Då ville inte Christina Allgén att de skulle spelas upp i rätten."

Tillägg:

Olle Andersson intervjuades 2002 om styckmålsrättegångarna i en film av Claes JB Löfgren och Kristian Petri. Där säger han:

- Jag har inte varit med om något mål där mediapådraget - tror jag - har satt sån djävla skräck i rätten och i ledamöterna. Jag menar: Det fanns ju INGEN ÅTERHÅLLANDE RÖST någonstans!

Det som förvånade mig var den här hatstämningen bland de övriga reportrarna.

Från Dagens Nyheter. Från Expressen. Från Aftonbladet. Och från krönikörerna på de här tidningarna. De här [läkarna] skulle hängas upp i sina genitalier!

De här läkarna var skyldiga!

I rättegångspauserna … Det var ett HAT som stod ut från väggarna från de här reportrarna.

Alla de här tunga journalisterna hade låst sig i skuldfrågan.

Nu började de darra.

Antingen så var de tvungna att göra en kovändning. Eller så fick de fortsätta att skriva och låtsas som om ingenting hänt. Och vänta på dom.

Här tror jag att det där djävla hatet kommer ifrån.

Jag tror att reportrarna var desperata.”

Ur filmen Styckmordet - berättelsen om en rättsskandal En film av Claes JB Löfgren och Kristian Petri Del 8   http://www.youtube.com/watch?v=71ptBtAuvWo&feature=related

 

/Rigmor