Mitt förra inlägg handlar om hur skärvan i Hanna Olsson i öga förvred hennes världsbild, självbild och syn på medmänniskor. Hon började skriva i en gotisk språkdräkt om brott, sex och politik. Hanna Olsson rycktes med av sina egna ord. Hon eldade skaror av kvinnor. Hon sökte påverka åklagaren i da Costafallet. Hon lurade inte minst sig själv. Fenomenet har beskrivits av professor Suitbert Ertel, tysk forskare i psykologi och kommunikation.
Den som är stressad liknar tillfälligt diktatoriska personer och fanatiker. Man skapar en strikt ordning på idéernas plan. Svart eller vitt! Är du med mig eller emot mig? Allt som inte passar in i dikotomin vill man bortse ifrån. Man tar till överord och generaliseringar. Det blir storvulet och bombastiskt. Man intar absoluta ståndpunkter. Tal och texter kryddas livfullt med termer som ”sanningen”, ”ondskan”, ”alla”, ”ingen”, ”alltid”, ”uteslutande”, ”aldrig”.
Ertel var bekymrad över katastroferna i sitt lands historia. Hur kunde ett folk lita på en pratmakare som Hitler? Och hur kunde andra folk gå i ledband hos Pol Pot eller Mao? Ertel utvecklade en enkel lexikonmetod för att påvisa om en talare eller skribent är dogmatisk. Potentiella diktatorer och sektledare uttrycker sig i en språkstil som ovan. Ertel kallar den A-stilen.
Det är lätt att övertygas av den som uttrycker sig med A-stilens kraftord. Man rycks med och kan förlora omdömet. Man märker inte att skribenten eller talaren småljuger, generaliserar och inte tål att skämtas med. Att ha Ertel i bakhuvudet är en praktisk metod för självkontroll när man känner sig hänförd.
Den som håller sig till sanningen och är trovärdig använder istället B-stilens uttryck: ”de flesta”, ”ett flertal”, ”få”, ”ofta”, ”i hög grad”, ”antagligen”, ”sällan”.
När man identifierar A- respektive B-uttryck i en text eller när någon talar kan man bestämma ”dogmatismkvoten” (DK).
För den som är emotionellt påverkad är Ertels metod en hjälp till besinning. Det är klokt att hålla huvudet kallt när hjärtat brinner.
Ertel visar att den som talar eller skriver i A-stil gör anspråk på att vara profetisk. Då förväntas man hålla med och riskerar i annat fall att uppfattas som motståndare. Ertel exemplifierar med citat av Mao Tse-tung, Hitler, Marx (Kommunistiska manifestet) och religionernas profeter.
Dogmatismkvoten visar sig vara applådkänslig. Den stiger med graden av rädsla, vrede och aggression och likaså av positiva känslor som eufori, förälskelse och triumf.
För snart tio år sedan kritiserade jag i en artikel tendenser till fundamentalism inom feminismen. Som exempel valde jag en artikel av Hanna Olsson om styckningsmålet publicerad i Dagens Nyheter 99-02-25. Texten var skriven i A-stil med hög dogmatismkvot. Hon använde där överord som ”hat”, ”min världsbild”, ”för alltid”, ”det land jag lever i”, ”dödandet av jämställdheten som idé”, ”ondska”, ”det onda”, ”hatet lever i vårt eget land”, ”det nya Sverige, då slaktandet och dödandet av människor kom nära”, ”en sorg när en mänsklig gräns överskrids”, ”det omänskliga”.
Men ska vi inte ha A-stilen? Jovisst. Men då rör det sig om underhållning, om sång och dikt eller om idrottarnas pep talk. Eller om soldaters rit för att bli så eggade att de förmår gå i döden för andra i krig.
A-stil hör inte hemma i vetenskap, teknologi, sjukvård, psykologi, domstolar, facklitteratur – och helst inte i politik.
Ska man lita på att det som sägs är sant – då gäller B-stilen.
/Rigmor
Källor:
Ertel, S., (1975) Überzeugung, Dogmatismus, Wahn. IX. Int. Kolloqium der Société Int. Psychpathologie de l’expression. Hannover.
Ertel, S., (1981)Wahrnehmung und Gesellschaft. Prägnanztendenzten in Wahrnehmung und Bewusstsein. Semiotik 3, s 107 - 141.
.jpg)
.jpg)
Inlägg
