Attunda tingsrättssal är som en tidsmaskin. Huvudpersoner från ett gammalt drama har kallats av domstolen och de kommer. För tjugo, tjugofem år sedan var de omskrivna. För oss som var med på den tiden blev de allmänt bekanta genom reportage och böcker. Här stiger de in i tingsrätten en efter en. De sätter sig vid kärandeborden, i vittnesbåset eller i som åhörare i bänkrader.
Rättens ordförande, upphöjd över oss andra bakom träskranket förestavar sanningsförsäkran. Varje vittne får uppge vilket år han eller hon är född och säga efter edens ord: "Jag [och så namnet] lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra."
Eden är den rit som markerar att i detta rum gäller ändrade regler för kommunikation mellan människor. Skulle den som vittnar narras eller dölja något kan straffet bli fängelse. Det finns dock en lögn som man ostraffat kan komma undan med. Den lyder: ”Jag minns inte.”
Rättssalar tillhör samhällets övärld. Det fascinerar mig att alla folk ringar in rumsliga undantag från sina allmänna lagar. Den som instiger i ett ö-rum vet att här inne har man kommit överens om att andra regler gäller än där ute.
De finns olika slag av sociala öar: Religionernas tempel. Ambassader. Fängelser. Låsta psykiatriska avdelningar. Rättssalar.
/Rigmor
.jpg)
.jpg)
Inlägg
