SÅ BÖRJADE DET

Rättegångens tredje förmiddag kommer jag sent. Vaktmästaren håller fingret för sin mun, öppnar försiktigt dörren till rättssalen och säger lågt:

- Idag är det nästan fullt. En skolklass är här.

Jag fick för mig att salen skulle vara fylld av barn men det var trettiotalet vuxna elever som hade bänkat sig i raderna denna soliga vintermorgon.

När det blev paus och jag släcker ned min dator frågar en ung kvinna efter läkare. Jag tror först hon söker mig men hon vill veta var ”obducenten” och ”allmänläkaren” sitter. Vi är sist kvar och jag pekar på en tom stol där Teet Härm suttit och stolen därbakom som är Thomas Allgéns.  Tre eller fyra av kvinnans kamrater begrundar stolarna. De kommer från juristlinjen på en gymnasieskola i Jakobsberg.

- Finns det juristlinje i gymnasiet? undrar jag.

- Ja, det är ett nytt program.

Domaren Sten Falkner ber oss lämna salen. En av kvinnorna säger:

- Kan du förklara – vad handlar den här rättegången om egentligen? Var det ett mord?

- Nä-nä, säger en ung man från skolklassen. Det här är ett skadeståndsmål. Hur många millar har dom begärt?

Medan vi går börjar jag berätta och hör själv att det låter som en sägen från för länge sedan.

- Det var på sensommaren 1984. Man läste i tidningar, det rapporterades i radio och teve att en kvinna blivit styckmördad.

- Var du med då! säger en av flickorna.

Och jag tänker att dessa unga människor är yngre än mina barn, äldre än mina barnbarn och vackra som stjärnorna på bio.

- Javisst var jag med. Det var den sommar jag påbörjade min analytikerutbildning i Zürich. Jag skrev upp alla drömmar och mina tankar. Minns hur jag talade med mina läranalytiker om styckmordsgåtan.

En man i Solna hade gått på promenad med sin hund. Hunden ville nosa på några plastsäckar i snåren. Hussen kände en konstig lukt. Han ringde polisen. Det visade sig att säckarna innehöll kroppsdelar av en kvinna som hetat Catrine da Costa.

- Ja, vi vet. Vad hemskt!

- Ja, folk tyckte det var både otäckt och sorgligt. Snart kom det fram att den döda kvinnan hade varit svårt narkomanisjuk. Hon var heroinberoende. Då måste man få ihop kanske två-tretusen kronor om dagen till sin dagsdos. Arma Catrine prostituerade sig, stal och gjorde checkbedrägerier. Hon sov över hos än den ene, än den andre, levde ur hand i mun. Hon hade två barn som hon inte kunde ta hand om.

- Var hon svenska? Namnet da Costa ….?

- Jo, hon var svenska men hade gift sig med en man från Portugal. Catrine behöll ett portugisiskt efternamn men levde inte med sin man. Att prostituera sig är riskfyllt i sig men ännu farligare för missbrukare. Drogen nedsätter omdöme, reaktionsförmåga, självförsvar. Drogberoende kvinnor säljer sig till män som kan vara konstiga och våldsamma.

En grupp ungdomar har samlats medan jag fortsätter.

- Dagarna gick utan att polisen lyckades lösa brottet. Alla var upprörda. Vi ville veta vem som gjort brottet. Vad var motivet? Hur hade det gått till? Vem och vad skulle vi akta oss för? Kvällstidningarna hade inga fakta men skrev artiklar ändå. Det blev spekulationer, hypoteser, rykten. Det blir ett socialt instabilt läge när många är upprörda i samhället samtidigt som det är ett vacuum på information. Så länge vi inte fick någon förklaring kändes ondskan oförutsägbar. Den smög omkring som ett spöke, som en varulv. Någon bytte skepnad? Vem kunde det vara? Var skulle styckmördaren slå till härnäst?

Björn Körlof, tidigare generaldirektör på Styrelsen för psykologiskt försvar, varnade efter 11 september för en smittsam samhällssjukdom. När något otäckt har hänt och många är upprörda men ingen har vetskap börjar folk gissa, ana, misstänka. Tomrummet på information fylls ut av rykten. Det är då någon kan stiga fram och peka ut en syndabock. Andra hakar på. Fler anser sig genomskåda syndabocken. En ond dubbelnatur! Rykten kan cementeras till myter som blir till historisk sanning i årtionden, kanske århundraden.

När det skrevs sensationsreportage om de utpekade läkarna anmälde sig vittnen trots att flera år gått sedan styckmordet. Ett fotohandlarpar hörde av sig och en äldre dam med hund. En heroinberoende prostituerad kvinna som varit lite bekant med Catrine da Costa visade 1988 upp en dagbok och påstod att den var skriven 1984. I måndags vittnade poliskommissarie Pim Martinsson och igår en polischef Bertil Salin. De menade båda att dagboken var ett falsarium.

De här människorna som ville vittna flera år efter händelsen var inga ondskefulla typer. De ville hjälpa polisen. Men för de två läkare som ni ser här i rättssalen blev följderna fruktansvärda. Det var som ett skred som inte gick att hejda.

- Menar du att läkarna är helt oskyldiga till styckmordet?

- Ja. Fakta visar att de båda läkarna är lika oskyldiga till brott mot Catrine da Costa som ni eller jag.

- Varför blev just de misstänkta?

- Det började så här: 1984 fanns en olycklig mamma och en olycklig far i Stockholm som sörjde sin dotter. Hon hade varit gift med rättsläkaren Teet Härm. De separerade och båda hade träffat nya partners. En dag påträffades kvinnan död i sitt hem. Polisutredningen visade att det var självmord men hennes föräldrar kunde inte tro att det var sant. Man kan förstå dem! Vad är värre än att ens barn tar sitt liv? Det är mänskligt att söka efter andra förklaringar än självmord. Deras förre svärson var rättsläkare och hans far kom från ett baltiskt land. Där är det sed att själv ta hand om en död anhörig. Klä den avlidna fint, kamma håret och ta foto av den döda i sin kista. I Per Lindebergs bok, Döden är en man, kan ni läsa om hur rättsläkaren tog hand om sin unga före detta hustru på estniskt sätt. Men hennes föräldrar och en del av hans arbetskamrater tyckte att det var konstigt. Det blev en kulturkrock med missförstånd och prat.

När styckmordet inte klarades upp började dessa föräldrar fundera på om kanske deras förre svärson hade mördat både deras dotter och Catrine da Costa. Fadern gick till polisen och hans före detta fru jobbade på Expressen. Där talade hon med journalister. Så kom det sig att rättsläkaren blev misstänkt, så småningom häktad, åtalad och känd i media som ”obducenten”.

Vi samma tid fanns i Stockholm en trettioårig småbarnsmamma, Christina Allgén. Hennes man var läkare men de hade glidit isär. Christinas önskedröm om en familj gick i kras. Skilsmässa var på gång. Kan ni föreställa er hur man kan tänka och känna, när vårdanden om ett barn ska delas? Inre försvarsmekanismer gör att man lätt beskyller den andre för ett dåligt äktenskap. Tänk er då man måste lämna ifrån sig sin älskade gullunge till den som man är arg och besviken på! En del hamnar i det läget i stress. Man ser på sitt ex som genom glasögon färgade av rädsla, smärta, sorg, skam och vrede.

I mitten av 1980-talet gick onda rykten om att incest var vanligt förekommande. Vissa psykologer och politiker menade att familjer var farliga platser för barn.

Nog möter man i mitt arbete vuxna människor som skadats av övergrepp i barndomen. På 1980-talet påstods det att sexbrott mot barn var långt vanligare än de är. Det konstiga var att på 1960- och 70-skrevs det i böcker om ”sexuella minoriteter” och i tidningsspalter om sex och samlevnad att vuxna gärna kunde ha barn med i sexlekar. Detta var fel men 1980-talets backlash gick till motsatt överdrift.

Christina Allgén hörde till dem som trodde att hennes dotter blivit utsatt för sexuella övergrepp.

Det fanns fler. En farfar berättade på 1990-talet hur hans sexåriga sondotter mördades av sin mor och mormor innan de själva tog sina liv.* De båda kvinnorna hade fått för sig att pappan utsatte flickan för incest. När inga utredningar tydde på att flickan blivit utsatt valde kvinnorna att ta henne med i döden. Jag har i tidigare inlägg skrivit om tankeepidemin om bortträngda minnen av påstådd incest och om män-med-makt som sades begå sexövergrepp och sedan skydda varandra. Tragedier hände i incestmytens spår.

Christina Allgén anmälde sin man. Läkarundersökningar visade att inget var fel med flickans underliv. Men mammans misstänksamhet mot mannen släppte inte. När hon fick klart för sig att ”obducenten” var misstänkt slog en idé rot inom henne. Hennes man var flyktigt bekant med rättsläkaren. Hon hade själv träffat honom och hans fästmö vid en middag. Nu växte tankar mardrömslikt hos Christina: Hennes man och rättsläkaren var nog styckmördare. Hon såg för sitt inre öga hur männen kunde ha dragit in hennes dotter i fasansfulla brott.

Jag hann inte längre än till början av historien. Klockan ringde in till fortsatta förhandlingar i rättssalen.

Någon vecka senare i en paus i tingsrätten ryckte någon i min ärm. Jag vände mig om och såg in i de unga kvinnornas leende ansikten. Vi fortsatte samtalet och jag visade dem mot en grupp som står och talar längre bort i rummet.

- Kvinnan med mörkt, lockigt hår där är Marianne, min vän. Vi bloggar från rättegången. Jag ska skriva om er och om våra samtal.

De säger att rättsfallet gripit dem som en spännande historia. Därför har de gått tillbaka till rättegången utan klass och lärare. För att lyssna, för att få veta mer och kanske förstå. En av de unga kvinnorna vill bli jurist. En annan vill bli socionom och sedan psykoterapeut som jag. Vi skiljs med en liten kram och de säger:

-       Vi ska följa er blogg!

 

/Rigmor

 

* ”MORDET PÅ EMMA KUNDE HA HINDRATS”, Björn Elmér, fd ambassadör, DN Debatt, 15 mars 1998