Vid advokaternas slutpläderingar i Attunda före jul var det nästan feststämning. Advokaterna hade av vittnen fått belägg för mer än hundra fel och försummelser som statens tjänstemän begått. Alla tre domare på podiet gav intryck av att vara riktiga människor med lagmankompetens, omdöme och empati. Visserligen bestred den tidigare chefsrådmannen Ingvar Gunnarsson i ett sista tal att fel eller försummelser begåtts. Men det kändes som en formalitet. Vi som följt rättegången hade lärt känna denne statens och JK:s företrädare lite grand. Han är en man med pondus, erfarenhet och inte utan humor.
Ni hör nog hur jag låter. Besvärjande. Vädjande?
Sanningen är att jag under hela denna rättegång kämpat med en släng av Stockholmssyndrom. Så här tänker de som drabbats av den krämpan: "Det hänger på oss. Jag ska visa god vilja. Det gäller att visa att jag litar på överheten. Då kommer beslutsfattarna att bli på gott humör och låta sin nåd och mildhet lysa över oss." I de här banorna börjar gisslan tänka när ett kapardrama pågår mer än tre dagar. För att travestera en barnabön som vill bildka Högre makter:
- Ni där uppe som haver undersåtarna kär, se till mig som liten är… Och se till Teet Härm, Thomas Allgén, Sture Bergwall och andra som blivit felaktigt dömda. Amen.
Om tio dagar faller domen i Attunda tingsrätt och jag är alltså orolig. Jag litar inte längre på att rättvisa skipas i våra domstolar. Fallet Quick som jag satt mig in i gick tack och lov till resning. Men. Om så groteska felaktigheter som där skrivits in i domslut och om något så orimligt som där framförts av psykologer tas för sakkunskap - ja, då kan vad som helst hända i namn av Svensk Rättvisa.
Mina tvivel på rättssäkerhet verkar delas av andra. En ungdomsvän och jag mailväxlar sporadiskt. Han är jurist. När jag berättat om da Costafallet svarar han:
”Temat är aktuellt. Rättsröta är ett starkt ord men jag är inte längre förvånad över att vi har nått dit i Sverige. Jag får alltmer känslan av att våra domstolar funkar som Bingolotto. Det som nu spelas upp i straffrättsmålen kan man se även i våra förvaltningsdomstolar.”
En annan vän är juridik-akademiker och kan da Costafallet utan och innan. När vi igår talade på telefon visade det sig att båda är nervösa inför domslutet.
Det står inte bra till i en demokrati om dess domstolar uppfattas som nyckfulla. Om domslut är oförutsägbara.
- Om bara staten erkänner att det förekommit fel och försummelser är jag nöjd, säger min vän.
- Men skadeståndet? Läkarna måste få sitt skadestånd! invänder jag.
- Jo. Men det viktiga är att staten erkänner fel i den här instansen. Sedan kan man gå vidare.
Gå vidare? Tjugosex år har tagits av läkarnas livstid! Ska något självklart dras så omständligt, så tidsödande och även så kostsamt mätt i skattepengar?
De berättelser under ed som vi lyssnat till under tre decemberveckor återkallade en tid för 20-25 år sedan i epidemisk yra. Förvirringen och upphetsningen grep inte bara opinionsbildare och domstolens tjänstemän utan även läkare, psykologer, skribenter och allmänheten. De flesta rycktes med. Tyvärr var inte jag något undantag. Reportern Olle Andersson talade om ett Dæmonium, en medial kakafoni där ingen förnuftig och mothållande röst kunde höras.
Men det fanns några som höll emot. Nu kommer jag till dem.
/Rigmor
.jpg)
.jpg)
Inlägg
