Rigmor berättar om återhållande röster bland dem som varit involverade. Jag tänker på Charlie, en vanlig kriminalinspektör som aldrig haft med fallet att göra. Jag har vuxit upp med alkoholism och våld, och Charlie har jag känt sen jag var tolv år gammal. När det var bråk hemma och någon ringde efter polisen och det blev Charlie som kom – då kunde jag koppla av och lämna över. Då visste jag att ingen skulle skadas. Charlie var den sortens polis som aldrig tog fram batongen och som kallade Falköpings alla busar – Tårtan och Wille Blåfot, Gädda och Môsa-Nisse – för sina vänner.
De sista åren före pensioneringen tjänstgjorde Charlie i Huddinge. En gång var han i tjänsten med på en av Teet Härms obduktioner. Charlie hade under ett långt liv som polis fått en betydande människokännedom. När drevet gick mot ”obducenten” talade Charlie om sin tilltro. Han kände förtroende för Teet Härm både som rättsläkare och människa, talade om hans yrkeskunskap och hans respekt för den döde. ”Den mannen är ingen mördare!” sa Charlie.
Charlie lät sig aldrig ryckas med av mobben. Han stod emot kollegor som gjort det, och i sina kretsar spred han förnuft omkring sig.
Poliser har begått fel i da Costafallet, det är det inget tvivel om. Men jag tror att majoriteten av våra poliser ändå är släkt med Charlie: människor som ärligt och ihärdigt arbetar för att rättvisan ska segra. Fel begår vi alla, men de kan rättas till. Ett av de mest gripande vittnesmålen i Attunda kom från kriminalkommissarie Jan Olsson som hade modet att tala om egna och andra polisers misstag och som avslutade med orden: ”Jag beklagar att jag varit del av ett system som gjort en sådan här sak möjlig.”
/ Marianne
.jpg)
.jpg)
Inlägg
