MYTER OCH VANFÖRESTÄLLNINGAR

Signaturen Gunillas kommentar till Rigmors inlägg "TOKERIER FRÅN BUSSIGA, BEGÅVADE MÄNNISKOR" visar att hon hör till dem som fortfarande lider av gamla myter och vanföreställningar. ”Damen i den vackra Östermalmsvåningen visade att Lindeberg skriver manipulativt,” säger hon. Tja, det är ett påstående utan vidhängande bevis av någon som själv ägnar sig åt manipulationer. Jag hänvisar i stället till professor Anders Agell som arbetade med fallet i fem år och som vid ett möte i Uppsala strax före sin död sa att Per Lindebergs bok är fullständigt tillförlitlig vad gäller fakta. Agell hade då själv gått igenom hela fallet, inklusive slasken. En förutsättningslös, metodisk undersökning av en hög jurist som resulterade i hans skrift ”Anatomin av en häxprocess”. Där skriver han bland annat:

- Bevisvärdet av det som åberopats mot läkarna är idag så obefintligt att det inte finns – och knappast någonsin har funnits – vad som på juridiskt språk kallas ”skälig anledning” till misstanke för att de skulle ha styckat Catrine da Costas döda kropp; än mindre att de skulle ha mördat henne. Beviskravet ”bortom rimligt tvivel” ligger fullständigt utom räckhåll.

Jag skulle också vilja citera Anders Agells slutord i skriften, inte speciellt med adress till Gunilla utan mer till domarna i Attunda tingsrätt och alla de instanser som föregått den.

- I det gamla rådhuset i Tallinn, uppfört i början av 1400-talet, fanns en uppmaning till de medeltida domarna som lyder ungefär som följer: ”Ni som här skall fullgöra Ert ämbete som domare, lägg bort personlig vrede, inställsamhet och irritation. Fördela vad som är rätt eller orätt med samma mått som Ni vill skall tillämpas på era egna gärningar på den yttersta dagen.

Denna domarregel är tänkvärd i ett så formalistiskt rättssystem som det svenska.

Till den yttersta dagen bör inte Thomas och Teet hänvisas att vänta på upprättelse. Så länge har heller inte det svenska rättsväsendet råd att vänta.

Så långt Agell. Men ”retournons à nos moutons” (låt oss återvända till våra får) som det franska ordstävet lyder. Gunilla återvänder i varje fall med en dåres envishet till myten om att Teet Härm skulle vara seriemördare och har också den dåliga smaken att än en gång ifrågasätta Teet Härms första hustrus fyra gånger utredda och fyra gånger konstaterade självmord.

I sitt vittnesmål i Attunda tingsrätt berättar Jan Olsson - f.d. kriminalkommissarie och chef för gärningsmannaprofilgruppen - att han gjorde den sista rekonstruktionen av självmordet i Teet Härms lägenhet tillsammans med Jovan Rajs. Jan Olsson berättar:

- Vid rekonstruktionen framgick det ganska klart att det stämde vad Teet Härm hade berättat, och själva förloppet skulle kunna stämma med ett uppsåtligt självmord.

Vi satte oss sedan, Jovan Rajs och jag på sängen, när det var slut. Då sa han: "Det här är inget brott."

Det tillfället kommer jag så väl ihåg. Det var enda gången som han visade någon sorts tvekan.

Jag vill också tillägga en annan sak. På nätet susar det runt allehanda teorier om att man inte kan hänga sig från en sänggavel eller från låg höjd – så som Teet Härms hustru hade gjort. Jag kan av egen erfarenhet intyga att det är fullt möjligt. I juni 1988 gjorde jag två självmordsförsök, båda genom hängning. Orsaken var förtvivlan i kärlek, men jag var för övrigt vid mina sinnens fulla bruk. Efter det första försöket hamnade jag genom en klok läkares försorg på en låst avdelning på Långbro. Rummet var i stort sett självmordssäkert. Fönstret kunde bara öppnas nedtill med en springa stor nog att släppa igenom en snok, i taket fanns inga krokar och i papperskorgen ingen plastpåse. Sänggaveln var förspikad med en masonitskiva. Men på var sida av den fanns c:a tio centimeter naket rör. Eftersom jag tycktes så lugn och stillsam hade man låtit mig behålla min privata kimono med skärp. När min vakt – helt emot reglementet – gick för att ta sig en kopp kaffe slog jag snabbt en snara av skärpet (jag hade övat tidigare!), fäste det i röret på sänggaveln och kastade mig bakåt från mycket låg höjd. Det svirrade till i hjärnan och blev svart. Ingen smärta, inga kvävningskänslor. Det gick blixtsnabbt.

På nätet påstår någon att man vid hängning från låg höjd drabbas av kvävningskänslor och då försöker göra sig fri med hjälp av händerna. Men den som säger något sådant har inte tagit med i beräkningen att en person som vill ta livet av sig kan vara mycket beslutsam. Han eller hon lutar sig inte lojt bakåt eller nedåt i sin snara. Man kastar till med huvudet som väger en hel del. Det räcker fint! Personligen blev jag räddad av en slump – någon kom förbi som inte bort göra det men som jag är mycket tacksam mot idag. Hade han inte kommit, skulle jag inte kunnat berätta det här för er nu.

/ Marianne