Jag är lika orolig som Rigmor. Men vår oro måste ändå väga lätt som ett sandkorn jämfört med oron hos dem som kämpat för rättvisa under ett halvt sekel: Teet Härm, Thomas Allgén och deras anhöriga.
Jag minns en dag i skolan, en modersmålslektion när vi läste Tegnérs ”Det Eviga” och någon flamsade och gjorde narr av dikten. Vår lärare – Curt D. Johansson - greps av ursinne. Han höll ett brandtal för de eviga värdena. Jag har glömt hans exakta ord. Men jag har aldrig glömt med vilken passion han försvarade det sanna, det rätta och det sköna. Och diktens ord brände sig fast i mitt minne.
Det rätta är evigt: ej rotas där ut
från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut,
så kan du det rätta dock vilja.
Stockholmssyndrom eller inte, men jag väljer att tro att domen i Attunda blir rättvis. Blir den det inte fortsätter vi bara att kämpa.
/ Marianne
.jpg)
.jpg)
Inlägg
