DOMEDAGEN

Så föll då domen – tungt som ett dråpslag. Ett dråpslag inte bara mot de två läkarna och deras anhöriga utan mot rättvisan själv. Jag har som jag tidigare sagt ingen juridisk kompetens. Jag är bara en vanlig medborgare som anser att oskyldigt anklagade människor är värda en återupprättelse. På alla plan: socialt, rättsligt, ekonomiskt. Och jag kan konstatera att den har man med hjälp av juridisk formalism slingrat sig undan. 

När jag kom ut från Attunda tingsrätt idag och hade tagit emot domen var jag, trots tidigare onda aningar, så bombad av beskedet att jag bara kunde tänka på Monsieur Séguins get. Denna novell av Alphonse Daudet handlar om en liten get som drömmer om friheten på berget. Trots sin husbondes varningar för stora stygga vargen rymmer hon från tryggheten och får en dag av salighet ute i det fria. Men när natten faller upptäcker hon i skuggorna två korta öron och en lysande blick. Det är vargen. Vargen väntar, den har inte bråttom, men till slut går den till anfall. Den lilla geten är tapper. Hon slåss ända till gryningen. Den sista meningen – en av de sorgligaste i hela den franska litteraturen – lyder: ”Hon kämpade hela natten, och sen, på morgonen, åt vargen upp henne.”

Domarna som borde ha försvarat de oskyldiga har iklätt sig vargens skepnad. Men till skillnad från den lilla geten som blir äten med hull och hår kämpar läkarna vidare! Domen kommer att överklagas. Och vi som är övertygade om deras oskuld kommer inte heller att ge oss!

/ Marianne