KATASTROFOMRÅDEN

Jag deltog igår i en författargala till förmån för jordbävningsoffren på Haiti. Haiti är ett av de länder på jorden som står mitt hjärta närmast. I detta fattiga land finns en unik kultur, en inre rikedom som inte kan mätas i guld. Men även denna kultur riskerar nu att raseras. Det har nog inte gått en dag sedan jordbävningen utan att jag tänkt på människorna i Haiti. Men igår på författargalan kunde jag inte enbart tänka på dem. Det finns annat i mitt närområde som raserats. Som till exempel min tro på det svenska rättsväsendet. Hela den här förbannade styckmordsprocessen är ett tjugofem år långt mänskligt katastrofområde!

När jag läser de 146 sidorna i domen tycker jag att Statens inställning kan sammanfattas i en enda mening: "Vi skiter fullständigt i att läkarna är oskyldiga bara vi vinner och kan rädda vårt eget anseende!" Sådana domare och ett sådant rättsväsende kan jag inte känna respekt för.

Nu vet jag att det är lätt att på ett juridiskt plan invända mot vad jag sagt. Detta var en skadeståndsprocess och den handlade inte om skuld eller oskuld utan om de fel och försummelser som Staten begått – eller kan påstå sig inte ha begått. Rent formellt behöver domarna inte bry sig om att de en gång till sparkar på dem som ligger. Rent formellt kan de ha gott samvete. Men rent mänskligt? ALLT som leder fram till att oskyldiga människor blir utpekade som likstyckare, fråntas sina legitimationer och i praktiken döms till ett liv som pariahs måste väl för helvete vara FEL?

Jag vet också att jag tidigare i bloggen sagt att jag försöker leva efter det enkla mottot att man inte ska blanda ihop saker som ligger på olika plan. Det kan vändas emot mig när jag nu inte tycks kunna hålla isär ett brottmål och ett skadeståndsmål. Något som till exempel Ingvar Gunnarsson är bra på när han får frågan om vad han anser om läkarnas skuld. Han svarar att det vill han inte uttala sig om eftersom det var irrelevant i just den här processen.

För honom ligger läkarnas oskuld och deras rätt till skadestånd på två olika plan. För mig är de oupplösligt förbundna.

Jag har de senaste dagarna fördjupat mig i tidningsartiklar, bloggar och kommentarer på nätet. Uppmuntrande är att allt fler människor kommit till insikt om rättsrötan i detta och ett par andra fall. Samtidigt kommer gamla myter och nytt skvaller i omlopp. Jag återkommer till detta. Men det som slår mig är att många fler än jag, oberoende av varandra, säger att denna dom och hela denna farsartade process får dem att känna att Sverige är ett land de inte längre vill leva i. Så är det. Så känner jag idag. Men vart ska man ta vägen? Jag kan bara tänka på historien om den gamle juden som efter år av ansökningar fått utresetillstånd från Ryssland. Han får träffa en tjänsteman som frågar vart han vill åka:

- Polen?

- Absolut inte.

- Frankrike?

- Nej.

- Israel?

- Inte ens det.

- Tyskland?

- Gud bevare mig, nej.

Tjänstemannen snurrar på sin jordglob som står på bordet.

- Men säg själv då, vart vill ni åka?

Juden snurrar också på jordgloben och säger:

- Har ni ingen annan?

/ Marianne