JUSTITIEMORDKOMMISSION

Sverige behöver en justitiemordskommission

SvD Brännpunkt 18 februari 2010 

Styckmordsfallet, och andra rättsfall den senaste tiden, visar på det märkliga förhållandet att det är frivilliga krafter och inte staten som har uppdagat misstag i rättskipningen. Sverige behöver en justitiemordskommission, skriver de 14 undertecknarna.

I dag kommer Attunda tingsrätt att fälla en avgörande dom i det så kallade styckmordsfallet. Domen gäller formellt det skadeståndskrav som de två läkarna ställt på staten men i praktiken kommer domen att vara en värdemätare på de bevis som utpekade läkarna som skyldiga. På det sättet kommer domen antagligen att vara viktig för möjligheten att få till stånd en resning.

I skadeståndsprocessen i Attunda tingsrätt kunde man under flera veckor i december höra poliser, åklagaren och domare vittna om sin roll i de tidigare rättegångarna. Sakkunniga hade också kallats att vittna om hållbarheten i bevisen. En rättspsykiater kunde som sakkunnig vittna om att bevisvärdet i barnets berättelse var av noll värde: ett 17 månaders barn har inte den utvecklade hjärna som behövs för att kunna lagra ett långtidsminne och därmed var det en fysisk omöjlighet för barnet att vid 2½ års ålder återberätta något som hänt så långt tillbaks. Barnets berättelse, som åklagaren angav som ett av sina starkaste bevis, var alltså konstruerat.

Det som vittnesförhören i Attunda åter avslöjar är att tidigare rättegångar byggde på ett lappverk av lösa antaganden och påhitt, allt ett resultat av dåligt polisarbete och bristande kritisk granskning från åklagarens sida. En sak som är extra intressant med de avslöjande vittnes- och sakkunnigförhör som nu hållits är att det framkommit att ett expertutlåtande från en tysk rättsläkare tidigare undanhållits domstolen: ett utlåtande som klart ifrågasätter det obduktionsutlåtande som togs upp som ett avgörande bevis.

Läkarna har hela tiden förklarat att de är oskyldiga. Att de ändå blev utpekade som skyldiga till styckningen och slutligen förlorade sina legitimationer anses till stor del bero på att rättskipningen tidigt låste sig vid föreställningen att läkarna var skyldiga, detta ivrigt framhetsat av ett massmediedrev utan motstycke.

Åklagaren, domare, poliser och en nämndeman kunde nu i Attunda tingsrätt bekräfta att massmedia pressade rättsprocessen hårt. Det var naturligtvis inte bra för rättssäkerheten. Brottet mot Catrine da Costa begicks för cirka 25 år sedan och läkarna har sedan dess i allmänhetens ögon betraktats som styckmördare. En sensationell vändning kom dock för 10 år sedan då nya fakta uppdagades i boken Döden är en man (skriven av Per Lindeberg, reds anm.). Dessa nya fakta avslöjade att bevisen bestod av en helt ohållbar blandning av indicier, uppbyggda av bl.a. gissningar, falsarier och ovetenskapliga antaganden. Efter denna redovisning insåg allt fler att läkarna är helt oskyldiga. De nya fakta som redovisades i boken kom därefter att användas av andra vid framtagningen av resningsansökningar och skrivelser till myndigheter samt nu senast vid formuleringen av den aktuella stämningsansökan.

Styckmordsfallet visar att det svenska rättssystemet behöver utökas med en särskild resningsmyndighet, en så kallad justitiemordskommission. Det är inte rimligt att personer som är uppenbart felaktigt dömda, vare sig det gjorts i ett domslut eller i ett ”fällande” domskäl, själva ska behöva bekosta nya utredningar och advokater eller att frivilliga ska ta på sig detta. Styckmordsfallet, och andra rättsfall den senaste tiden, visar på det märkliga förhållandet att det är frivilliga krafter och inte staten som har uppdagat misstag i rättskipningen.

Den ändrade lagstiftning som nyligen föreslagits i delbetänkandet Resningsförfarandet i brottmål skulle bara innebära en uppmjukning av kraven för att få resning och en utökad möjlighet till rättshjälp. Men detta är helt otillräckligt om man därmed tänkt sig komma till rätta med problemet.

Det som behövs är en resningskommission av det slag Justitiekanslerns utredning Felaktigt dömda föreslog: en kommission av den typ som finns i det danska, norska och brittiska rättssystemet, det vill säga en opartisk kommission som själv bedömer vilka fall som bör utredas vidare och som sedan på egen bekostnad kan begära utredningar av poliser som inte tidigare varit inblandade i fallet. Kommissionen har sedan rätt att själv begära en ny domstolsprövning.

Knut Ahnlund, professor em. i litteratur och ledamot av Svenska Akademien

Marianne Ahrne, författare och filmregissör

Lars Bergström, professor em. i filosofi

Stig Centerwall, brottmålsadvokat

Holsten Fagerberg, teol.dr., professor em. i etik

Lena Hellblom Sjögren, fil.dr., leg. psykolog

Kristina Hjertén Von Gedda, fil.lic., författare

Göran Larson, pensionerad VD

Finn Löfquist, f.d. avd. dir. Socialstyrelsen

Lars H:son Nilsson, leg. läk., docent

Rigmor Robèrt, läkare och psykoterapeut

JP Roos, professor i socialpolitik, Helsingfors univ.

Erland Strömbäck, försäkringsdirektör

Ewa Waites, jur. kand.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sverige-behover-en-justitiemordskommission_4283671.svd