Det skedde ingen samling i Attunda rättssal. Var fick jag det ifrån? Porten var låst. De höga fönstren blänkte svart på det klossiga tegeltingshuset. Vad trodde jag? Att domare, kärande, svarande, advokater, åhörare och pressfolket skulle återses till avslutning med blommor och champagne?
Domar avkunnas inte som presskonferens av rättens ordförande. Domar meddelas i form av kompendier på A4-papper som man köper för några hundra av en kanslist. Det har jag ju varit med om förr. Ändå fick jag för mig något annat.
Själen hade väl på eget bevåg ställt in sig på en dag som den när Sture Bergwall beviljades resning för det första av Thomas Quickfallen. Då var jag tokglad av lättnad. En lång lååång samhällsförtrollning - en förnuftets och rättvisans istid - verkade vara över. Svea hovrätts president Fredrik Wersäll och utredande överåklagare Björn Ericson blev mina favvobyråkrater. De är människor, hurra! De solidariserar sig inte med stolleåklagaren van der Kwast. De tror inte på brottssagor från Säterklinikens terapirum. Vårt förfallna rättsväsende reser sig ur 1980- och 90-talsträsket. Normala människor har tagit över. Ämbetsmän med förnuft, kompetens och empati, hurra hurra igen!
Domen i skadeståndsmålet fick man hämta på en expedition med glaslucka innanför en annan dörr på tingshuset. I en trång korridor stod människor tysta. Några bläddrade i kompendiet. Andra talade lågt med varandra. Tevekameror filmade. Man behövde inte fråga, man förstod direkt men jag frågade ändå:
- Vad blev domen?
Marianne stod med den i handen, skakade bara på huvudet och grät.
- De bryr sig inte om att läkarna är oskyldiga! De bryr sig inte...
Moses, hennes skyeterrier, hälsade mig med svängande svans. Men skojkramar som vanligt var det inte tal om. Moses är inte glad när hans matte är ledsen.
Längst bort vid fönstret satt TT-reportern på en pall och ringde in sin rapport på mobilen. Hennes röst var den enda som lät lite uppåt.
/Rigmor
.jpg)
.jpg)
Inlägg
