Ivrigt talade professor Anders Agell i Uppsala om en planerad rättegång i Attunda. Senare läste jag Anders Carlgrens artikel i Expressen (2007-08-21) om domslut i Attunda med turer och eventuella jäv. Attunda - namnet klingar forntida. Var det en ort? Eller ett begrepp för någon alternativ rättspraxis?
Nu har jag tagit reda på att Attunda betyder ”åtta hundare”. Före medeltiden organiserade jordbruksbygder i flera länder sitt försvar i hundare. Man avgränsade distrikt som kunde mobilisera hundra värnpliktiga och fyra skepp (snäckor). Sådana hundare kallades senare härader. De värnpliktiga var antingen utroddare, sjökrigare, som skulle slå tillbaka anfall till sjöss, eller kustbevakare, wardhald. I Uppland hade åtta sådana hundare samordnat sig till en lagsaga (domkrets). På medeltiden sträckte sig Attunda domsaga från det som nu är Knivsta och Bro i väster till Norrtälje i öster, och från Hallstavik i norr till Stockholm i söder.
I en paus talar jag med rådman Anders Erlman, referent i skadeståndsmålet. Han berättar att Attunda tingsrätt snart flyttar. Det här är den sista stora rättegången på Gärdet. Jag har sett att Skanskas folk nästan är färdiga med den väldiga glaskistan intill polishuset i Sollentuna. Attunda nya tingshus blir något helt annat än det kompakta tegelhuset i hörnet av Lidingövägen – Erik Dahlbergsgatan. I Sollentuna ska solstrålar kunna passera glasade salar och gå ut genom andra ytterväggen. Det blir hypermodernt med kulvert från häktet och skilda slussvägar till rättsalarna för domare, åklagare, vittnen, frihetsberövade, advokater och allmänhet.
Jag frågar om väggdekorationerna. En jättestor väv pryder fondväggen bakom domarbordet. Stundals har stämningen varit smärtsamt tryckt i rättssalen dessa decemberdagar. Då har jag tagit min tillflykt till motivet på väven. Jag kommer att sakna den.
- Det finns inte plats för det här dit vi flyttar, säger rådman Erlman och visar med handen mot väggarna.
I naturlig storlek blickar fem tidigare lagmän i Attunda ned över sin rättssal. I många högtidliga rum markeras traditionen med oljemålade män. Från guldkarmade fönster i en hinsides boning håller de uppsikt över hur vi förvaltar deras livsverk. Så tittade stränga rektorer ända från artonhundratalet på oss som kämpade med provräkning och uppsatsskrivning i läroverkets aula i Örebro. Så överblickade vetenskapens legendarer oss blivande läkare i Karolinskas föreläsningssalar. Så ser höga herrar i peruk på besökarna i slottens gallerier. I stiftsgårdarna har jag sett brunaktigt målade biskopar runt väggar i avlånga rum. Och i styrelserummen på anrika storföretag granskas beslutsfattarna från väggarna av sina allvarsamma föregångare. Men Attundas lagmän på Gärdet lär inte spikas in i det nya tingshusets glasväggar.
Och väven i röllakan – vad blir av den? Efter slutpäderingen ber jag att få skriva av en liten inramad text bredvid bonaden. Sten Falkner föreslår att sekreteraren kopierar den. Tack! Nu har jag lösningen till vävens symbolik.
Denna bonad i gotlandsull, stor som boytan i ett mindre rum, höjer sig tre och en halvmeter bakom domarnas huvuden. Liksom riksväven i plenisalen förställer den ett kustlandskap men där slutar likheterna. Bonaden är skapad av tre ”fröknar” i Visby på 1950-talet för Haga Tingsrätt - det läckra huset i gul och grå jugendbarock vid Norrtull.
Ann-Mari Hokes väv struktureras av horisontella vattenvågor mot diagonala färgfält från två fyrar högst upp i havsbandet. Motivet väcker mina minnen av nattseglingar för trettio år sedan. Hur man lade om rodret vid grönt varningsljus och väjde tillbaka mot vitt ljus. Det vita fyrskenet garanterade trygg gång i farled. Såg man rött var man ute på farliga vatten!
De vanliga symbolerna för rätten, brott och straff är fru Justitia med förbundna ögon eller domstolsväsendets vapensköld med balansvåg och svärd. Men i Ingers och Rosas breda vävstol på Sankt Hansgatan slogs bilden in av Livets seglats med garn i 150 nyanser. En gaffelriggad roslagsskuta är på väg bort i farledens vita ljusgata. Till vänster har en annan piggskuta kommit ut i röd farozon, brottets bana. Den har förlist med bruten rigg.
Jag läser att plogsträcket av sju fåglar ska representera domstolsämbetet ”som alltid, följande för oss okända lagar, flyger i rätt riktning med ledarfågeln (domaren) i spetsen”. Alltid i rätt riktning? Nej, inte alltid dessvärre. Denna skadeståndsrättegång handlar om hur flera domstolar i da Costafallet missade målet.
Vatten, kobbar och skär upptar vävens stora yta. Först i nederkant börjar kustlinjen. Där känner jag igen byggnader som ligger inom Södra Roslagens domsaga. Foresta tronar högst, en borg på Lidingöklippan. Väderkvarnen kan vara den jag sett på Gräsö eller i Furusund. Se där! Djursholms slott med höga fasaden. Porslinsfabrikens långa längor i Gustavsberg finns med. Och så Vaxholms gula rådhus med klocktornet på nocken.
Mitt i väven, på gyllene snittets höjd, sammanstrålar fyrarnas ljuskäglor. Som ett varsel i en romb av dubbelt ljus framträder korset över havet. Jag tänker att för tre gotländskor på femtiotalet var Kristi kors det självklara riktmärket för rätten. Men i ett mångkulturellt och sekulariserat Sverige gör detta kors av tät linnetråd sin bonad rörande otidsenlig för en rättssal. Hoppas Ann-Mari Hokes väv finner sin plats - kanske i en kyrka eller ett församlingshem - inom Attundas härader.
/Rigmor
.jpg)
.jpg)
Inlägg
