Det har blivit den sjunde dagen av rättegången. Tyvärr hinner jag inte lyssna till förre överläkaren Lars-Göran Allgén, pappa till Thomas Allgén. Hoppas Marianne tar upp hans vittnesmål om hur sonens och familjens liv präglats av livskatastrofen 1984.
Det är dags för Tomas Eriksson att höras angående tillförlitligheten i den så kallade Barnets berättelse. Med kraftfull stämma uttalar han vittneseden, som förestavas av rättens ordförande Sten Falkner. I Attunda rättssal är det ofta svårt att uppfatta vad personen i vittnesstolen säger. Akustiken är inte gynnsam, mikrofonerna är klena och den som vittnar har ryggen mot oss åhörare. Men vad Tomas Eriksson framför kan alla tydligt höra. Han anger födelseår 1948 och redogör för sin yrkeskompetens: specialist i allmän psykiatri och rättspsykiatri, arbetat som verksamhetschef, tf professor och universitetslektor vid stora kliniker i Sydsverige. Numera driver Tomas Eriksson sin privata psykiatrimottagning i Göteborg. För ett halvår sedan upptäckte jag hans hemsida. Där finns bland annat en lärorik brevlåda där Tomas Eriksson besvarar brev från allmänheten om psykiatriska problem. http://www.psykiatern.se/
Förhöret inleds med att advokat Kajsa Blomgren frågar vad Tomas Eriksson har att säga om tillförlitligheten i Thomas Allgéns tidigare frus uttolkning av deras treåriga dotters berättelse om styckmord och incest?
- Det är enkelt så till vida, svarar Tomas Eriksson, att frågar man ett barn vid tre års ålder om något som barnet var med om vid ett år och sju månaders ålder - då har barnets svar ingen som helst tillförlitlighet.
För det första: för att man senare ska kunna minnas en upplevelse måste man förstå vad man varit med om. Barns hjärnor kan inte förstå den här typen av sammanhang förrän flera år senare.
För det andra: så små barns hjärnor har inte den minneskapaciteten. Minnesfunktionen är beroende av vissa strukturer i hjärnan - hippocampus, neocortex, prefronala cortex. Innan dessa strukturer har utvecklats kan man inte minnas.
För det tredje: den som förmedlar ett minne måste kunna redogöra för vad som hände. Det kan inte en treåring.
Är detta kontroversiella fakta? frågade advokat Kajsa Blomgren.
Tomas Eriksson förklarar att detta inte är kontroversiellt bland läkare och forskare. Oförmåga att minnas vad man upplevt tidigt i livet kallas infantil amnesi. Han understryker att detta egentligen är självklart, inte något en specialist skulle behöva intyga:
- Alla som har egna barn och barnbarn vet ju detta och vi har alla själva varit barn. Ingen i det här rummet har minnen av vad han eller hon var med om vid ett år och sju månaders ålder.
Barnets berättelse i det här fallet har karaktären av nonsens! Men i slutet av åttiotalet rådde moralpanik. Det pinsamma är att en rad psykologer har lånat sig till detta med "att framkalla minnen".
Tomas Eriksson påpekar att i ”en lång rad pinsamma rättegångar” grundades domar på sådana terapiminnen. Rättegångar, som senare har fått göras om.
- Det faller ett skammens ljus över den tidens barnpsykiatri.
Advokat Kajsa Blomgren frågar om inte minnesbilder ändå ”kan fastna” hos ett så litet barn.
- Men det finns ju inget att fastna i! svarar Tomas Eriksson. Eftersom hjärnans strukturer inte är mogna blir det som att söka efter information i en datamaskin utan hårddisk. Det konstiga är att det här vittnesmålet över huvud taget har beaktats. Det skulle ha avfärdats omedelbart.
Ingvar Gunnarsson/JK frågar om Tomas Eriksson har läst Frank Lindblads utlåtande om mammans tolkning av vad barnet säger. Tomas Eriksson har nu inte haft tillgång till skrivelsen men han har läst den för länge sedan. Han säger att om Frank Lindblad där skrivit att barnets berättelse är tillförlitlig, ”i så fall har Frank Lindblad fel. Jag kan tillbakavisa det kategoriskt. Den som lämnat barnets berättelse [Thomas Allgéns före detta fru Christina] är suggererad av den tidens stämningar och en känsla av egen utsatthet.”
- Detta var ord och inga visor, summerar chefsrådmannen Ingvar Gunnarsson/JK.
Så blir det lunchpaus till dess Frank Lindblad ska vittna.
/Rigmor