onsdag 9 december 2009

PERSONLIGHETSDRAG

Anders Carlgren har skrivit en lysande artikel om gårdagens vittnesmål. Läs den på www.stadsholmen.blogspot.com 

Kristina Hjertén von Gedda gästbloggar hos oss om Jovan Rajs. Därför tänker jag i stället ägna mig lite mer åt gårdagens förhör med Thomas Allgén och Teet Härm och åt tolkningen av deras ord i Expressen idag. 

Både Teet Härm, Thomas Allgén och jag själv har personligheter som ligger åt det aspergermässiga hållet. Ingen av oss har Aspergers syndrom som är ett funktionshinder i hjärnan! Det är lite riskabelt att skriva en sån här sak, för neurotypiska människor, så kallat normala, har en underlig tendens att INTE ta in det som står eller det som sägs. De TOLKAR det i stället, hör vad de vill höra, och då kan det bli hur galet som helst.

Rigmor brukar säga att neuroatypierna är extremvarianter av karaktärsdrag som finns hos oss alla. Man kan vara lite egocentrisk och manipulativ utan att därför lida av det som Rigmor kallar malign narcissism eller NPD, ”narcissistic personality disorder.” På samma sätt kan man ha en aspergermässig personlighet utan att vara drabbad av funktionshindret. En sådan personlighet innebär bland annat att man ser på sig själv med samma saklighet som man ser på andra. Att ljuga och manipulera ligger inte för en. Man har svårt att förställa sig (vilket en narcissistisk personlighet inte har några som helst problem med.) Man kan inte flirta och charma på beställning. Man kanske har ett lite neutralt ansiktsuttryck trots att man talar om sådant som drabbat en själv känslomässigt hårt. Då tror andra ibland att man är kall, men så förhåller det sig inte. Man spelar bara inte ut sin känsla. Man har ofta inte så mycket fantasi, är mer intresserad av fakta, och man blandar inte fakta och affekt, sak och person. Man har svårt att uppfatta undertexter och sociala koder. Man tror att andra människor, precis som man själv, menar vad de säger, talar sanning. Man är därför ofta en smula godtrogen och blir lätt lurad, i synnerhet av charmerande narcissister.

Naturligtvis är denna korta beskrivning förenklad, men den kan ändå tjäna som förklaringsgrund. När Thomas Allgén avlagt sanningseden och rättens ordförande sa till honom som till alla: det innebär att du måste tala sanning, svarade Thomas lågt:

- Det har jag gjort hela tiden.

Det finns all anledning att tro på hans ord. Större anledning än att tro på Jovan Rajs som har en narcissistisk personlighet och talar om Sanningen utan att nödvändigtvis hålla sig till den. Men tillbaka till Härm och Allgén. Jag tror att deras personligheter gjort det svårt för dem både nu och i tidigare rättegångar. De har sagt att de är oskyldiga, och de har inte blivit trodda. Vad skall de tillägga? De har sagt sanningen. En narcissistisk person hade kunnat göra dramatiska, känslomässiga utspel och linda både rätten och journalisterna runt lillfingret. (Ett exempel på detta inom politiken är Gudrun Schyman som alltid tycks klara sig ur en knipa. Hon vet precis vilka knappar hon ska trycka på för att få pressen och allmänheten med sig. Hennes motsats är Bosse Ringholm. I Ahleniusaffären läste han fakta från en lapp när han mötte pressen. Så kom en skur av frågor – och Ringholm läste från lappen en gång till. Han meddelade fakta och trodde det var nog – journalisterna var besvikna för de ville ha känslor och dramatik.)

Tidigare rättegångar har påverkats av det exceptionellt stora trycket från människor i affekt, inte minst av tokfeministerna som, förblindade av sin ideologi, var oemottagliga för fakta. De ville bara se de förmenta monstermännen dömda. Hanna Olsson dök upp i rätten igår, men när Anders Carlgren bad henne om en intervju tackade hon nej. Hon har mycket att förlora om läkarna får upprättelse. Hennes bok Catrine och rättvisan – som direkt påverkade beslutet att frånta läkarna deras legitimationer och som gav henne själv ett hedersdoktorat vid Umeå universitet– är byggd på myter och affekt, inte på fakta.

I tisdagens Expressen ser jag hur en klok journalist som Lars Lindström ändå slirar för att han börjar TOLKA vad Teet Härm sagt i rätten. Att uppfatta Härms ord - om att han förstår hur det känns för misshandlade kvinnor att behöva leva med skyddad identitet - som en provokation är verkligen absurt. Det var ord sagda med den största ödmjukhet. Att själv vara så utsatt som Teet Härm fortfarande är och ändå ha medkänsla med andra är ingenting annat än ett adelsmärke.

Det finns ingen anledning, Lars Lindström, att underblåsa könsdebatten. En man kan känna sig – och de facto vara - lika våldtagen som en kvinna. Det är genant att ens behöva säga det. Det finns inte bara fysiska våldtäkter, och de är inte nödvändigtvis de värsta. Jag har själv en gång blivit brutalt våldtagen av en okänd man. Det var inte kul! Men jag lovar: den händelsen var ett spott i havet mot vad Teet Härm och Thomas Allgén fått utstå.

/ Marianne Ahrne