Det orwellska året 1984 började jag min utbildning i psykodynamisk terapi vid Junginstitutet utanför Zürich. Jag pendlade till Schweiz i elva år och examinerades 1995 som jungiansk analytiker. Under dessa år spreds en vandringssägen bland psykoterapeuter. Den dök upp i LA, vandrade österut över Amerikas kontinent och fick fäste i Europa. I terapeuters slutna samtalsrum uppdagades hemska hemligheter! Ansedda män med ledande ställning i samhället levde dubbelliv. Män-med-makt bildade hemliga sällskap. Där klädde de om till maskeradaktiga dräkter och begick gruppvåldtäkter och andra övergrepp på barn och kvinnor. Aktade män var ritualmördare och kannibaler. Efter orgierna grävdes likdelar av offren ned i trädgårdar och skogsmarker. Männen bytte sedan kläder och låtsades som ingenting. Ingen hade genomskådat maktens män förrän terapeuterna slog larm!
Många har i efterhand påvisat att denna vandringssägen var en variant av folktron på varulvar och Stevensons kortroman om den trevlige Doktor Jekyll som också är brottslingen Mr Hyde.
Det finns givetvis brottslingar eller psykiskt sjuka män som lever dubbelliv. Hagamannen våldtog i åratal kvinnor medan han levde som en vänlig familjefar. En skicklig och charmig plastikkirurg i Malmö begick sexövergrepp på bedövade patienter. En snäll lastbilschaufför visade sig vara en bestialisk flickmördare.
Just för att dessa brott är de otäckaste och oförlåtliga är det ohyggligt för den som blir oskyldigt misstänkt.
I terapimyten kom pappor i vanliga familjer att på mikronivå motsvara de onda männen-med-makt i samhället. Terapeuter menade att diffusa psykiska problem med ångest, depression, låg självkänsla, sociala svårigheter ofta berodde på att patienten varit utsatt för incest utan att själv veta om det. Minnena sades vara ”bortträngda”. Nu kunde terapeuter ”återuppväcka” minnen av hemska övergrepp. Man trodde att patientens psykiska svårigheter skulle försvinna om hon konfronterade sin far med terapiminnena.
Experter inom psykologi och psykiatri ansågs ha insikt i ”det omedvetna”, som vanliga människor inte kunde genomskåda. Under några år cementerade rättsväsendet dessa idéer till vedertagen sanning genom att domar fälldes på vittnesmål om påstådda rituella övergrepp och återuppväckta minnen av incest i barndomen.
Igår satte sig Thomas Allgén i vittnesstolen och avlade sanningsförsäkran om att säga hela sanningen utan att förtiga eller ändra något. Advokat Carl-Johan Vahlén bad Thomas Allgén berätta om sin familjesituation 1984.
- Jag var gift och hade en dotter. Vi bodde tillsammans till dess jag började min AT-tjänstgöring. Då flyttade jag till Alingsås. Hustrun och barnet kom till en början och hälsade på mig. Vi bodde alla tre i min enrummare där. [tystnad] Idag är det årsdagen, den 7 december, som jag blev indragen i det här. Det är idag 25 år sedan detta helvete drabbade mig.
Thomas Allgéns röst är så låg att vi i den fullsatta rättssalen måste spetsa öronen för att höra.
Vi lyssnar till mannen som kapades till att förkroppsliga det sena 1900-talets terapimyt:
Monstermannen som förnekare.
Den som stod Thomas Allgén allra närmast, hans egen fru Kristina, utpekade honom som terapimytens mall av en manlig dubbelnatur: en omtyckt läkare som har ett hemligt liv fyllt av sexualperverst våld. Kristina använde parets lilla dotter Karin som buktalardocka. Det som kallades "barnets berättelse" var terapimyten i mammans version.
Hur har Thomas Allgén överlevt årtionden i social utfrysning?
Han säger att det är skönt att lämna Stockholm. ”Om jag åker ut på svenska landsbygden försöker jag att undvika städer. Jag letar upp byar… där man träffar normala människor. Ännu roligare är det att lämna landet och träffa utländska normala människor. Jag försöker låta bli att tänka …”
Jag hajar till när Thomas Allgén nämner Frank Lindblads namn. Frank är min läkarkollega. På 1980-talet bodde vi grannar här i Nacka. Soliga dagar vindsurfade Frank på Järlasjön.
En lördag kom vi att småprata inne på MJ:s livs. Frank, som behöll sitt pojkaktiga utseende in i medelåldern, gav mig den gången stöd i rättan tid. Min hemlighet var att läranalysen i Schweiz hade spårat ur. Jag befann mig i press och i förvirring som skulle bli värre. Frank förnam tydligen min utsatthet för han sa:
- Var inte orolig. Om man går in för något så helhjärtat som du gör med den här analysen - då leder det i slutänden till något värdefullt. Så är det alltid.
Jag gömde Franks Lindblads ord i mitt hjärta till tröst och stöd. Men samme Frank Lindblads ord kunde störta kollegan Thomas Allgén mot helvetet. Snart ska Frank Lindblad vittna i Attunda.
Kommer Frank att vara en av Återtågets hjältar?
Thomas Allgén talar om föräldrarnas lidande. Både Thomas Allgén och Teet Härm har knäckts av att vara en belastning för dem de älskar mest. De är genom sin blotta existens en belastning för sina egna barn. För sina föräldrar.
”Min far säger att jag försökte överleva genom att vara stoisk”, säger Thomas Allgén.
I motsats till Teet Härm döljer Thomas Allgén sin förtvivlan med ett litet leende. Han inflikar små ironier i bedrövelsen.
Häromdagen talade Marianne och jag i annat sammanhang om hur plågade människor kan vilja skydda andra från olidligt medlidande.
”Det orientaliska leendet”, sa Marianne, ”är också speciellt. Ju hemskare saker man berättar desto mer ler man för att inte genera den som lyssnar.
- Me BOM, BOM! sa de enbenta eller benlösa tiggarna i Phnom Penh som hade trampat på en mina. De log från öra till öra."
Jag ser Thomas Allgén skydda andra mot medlidandets smärta. Han försöker lätta upp sitt totalmörker med lite galghumor. När han berättar om hur relationerna gradvis upphörde, tillägger han: ”av naturliga skäl - jag satt ju inlåst på pensionatet Kronoberg”.
Men allt har vänts emot Thomas Allgén, till och med hans kroppsspråk. Det har sagts i media att ”allmänläkaren är överlägsen”!
Den lemlästade i Phnom Penh och Thomas Allgén trampad till botten - båda bär de det arkaiska leendet för att inte besmitta omgivningen med kaos.
Jag ser inga onda människor i da Costa-katastrofen.
Den onde gärningsmannen kom undan. Honom fick vi aldrig se.
I minnet ser jag upphetsade kvinnor tågande i ett krig, i Könskriget mot Allmänläkaren och Obducenten.
Catrine da Costafallet är en brottsutredning som sprack läck in i mytologiernas ekokammare. Missförstånd växte. Projektioner skenade. Kaos bröt in över oss.
När stormarna lagt sig kom rädslan.
Vad har vi gjort?
Den som inte vill erkänna misstag i da Costafallet klamrar sig fast vid skrivna domslut och regelverk.
"Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över.”
/Rigmor
.jpg)
.jpg)
Inlägg
