Jag vill nu bara fundera en smula över vad som upprör mig starkast i denna bisarra historia. Det är utan tvivel insikten att ett stort antal personer än i dag fullständigt struntar i att läkarna är oskyldiga och bara vill rädda sitt eget skinn, sitt eget anseende. Jag vet att en rättegång är en sorts spel med fasta regler där varje sida kämpar för att vinna. Men jag är inte jurist och bryr mig just nu inte om att försöka tänka som en jurist. Jag vill bara tänka som en människa: ein Mensch med sitt bondförnuft i behåll. Och då blir det obegripligt att man inte omedelbart säger: EFTERSOM de är oskyldiga och det trots tjugofem års letande inte finns skuggan av ett bevis mot någon av dem, så har ALLT som lett fram till att de förlorat sina legitimationer och pekats ut som likstyckare varit fel. Precis allt! Hur skulle det på något sätt kunna vara rätt att döma en oskyldig? Hur kan det försvaras?
Tja, Staten försöker få det till att inga ”formella” fel begåtts. Det är för det första inte sant om man lyssnar till advokaternas bedövande långa lista över fel och försummelser, och för det andra: so what? Resultatet blev ju åt helvete fel! Räknas inte det?
Nå – för att återvända till ett tidigare använt ordstäv: ”man ska inte ropa hu förrän man ramlat i bäcken!” Dom faller den 18 februari klockan 11. ”Än är Polen ej förlorat, än dess söner finns!” Eller Sverige. Hoppas i alla fall jag.
/ Marianne
.jpg)
.jpg)
Inlägg
