I Bibeln berättas hur Aron la sina händer på en getabocks huvud. Han hjälpte byborna att symboliskt lasta över allt som betungade dem på geten. Sina skulder, sin skam, sin ånger, sin frustration, sin vrede, sitt hat, sina konflikter – allt kunde man befrias från. Syndabocken fick ta på sig allas synder. Med sparkar, stenkastning och glåpord och tjut drev gruppen gemensamt iväg sin bock med allt som var avskyvärt Djuret försvann ut i öknen.
Livet måste ju gå vidare. Meningen med syndabocksriten var att lägga gammalt groll och olösta problem bakom sig. Efter reningsriten fick de enskilda glömma eller behålla sina svåra tankar inom sig. Nu gällde det att för allas bästa hålla sams, spotta i nävarna, se framåt och jobba på.
När mörkret föll sökte sig förstås bocken tillbaks till fållan. Han hade varit med om en pärs. Men nu fick han vatten och gräs med de andra i flocken. (3 Mos.16)
När en grupp gör medmänniskor till syndabockar fungerar bara halva Arons rit. En utsatt människa kan berätta vad hon upplevt. Hur gruppens ansikten såg ut, hur det kändes att vara utpekad. En mänsklig syndabock minns vad gruppen skrek och viskade i upphetsning. När vi deltar i mobbning och förföljelse gör vi syndabocken till ett farligt vittne. Han eller hon kan berätta om vår egen brutalitet. Då blir man rädd för sin syndabock. Den får inte komma tillbaka.
Det är riskabelt att försvara en syndabock. Man drar på sig gruppens aggression.
Man tar också en risk ifall man har varit med i ett mobbargäng och sedan ångrar sig och står för det. Då kan gruppen vända sig emot en. Man kan själv bli utsatt.
Många som varit med i en mobbargrupp orkar i efterhand inte vända om. Man kanske inte fortsätter mobbningen. Men man vill inte heller erkänna sitt misstag, inte uttrycka ånger, inte be om förlåtelse och ta konsekvenserna. Man hoppas få dra sig undan, lägga locket på och gå vidare.
Under de år jag på 1980- och 90-talet gick en utbildning i psykodynamisk terapi utbröt en tankeepidemi inom mitt nya yrkesfält. Ett rykte om våld, sex och terapi spreds över västvärlden.
Jag ska berätta om det. Men klockan 10.00 fortsätter rättegången i Attunda tingsrätt och jag är på väg dit.
/Rigmor
Livet måste ju gå vidare. Meningen med syndabocksriten var att lägga gammalt groll och olösta problem bakom sig. Efter reningsriten fick de enskilda glömma eller behålla sina svåra tankar inom sig. Nu gällde det att för allas bästa hålla sams, spotta i nävarna, se framåt och jobba på.
När mörkret föll sökte sig förstås bocken tillbaks till fållan. Han hade varit med om en pärs. Men nu fick han vatten och gräs med de andra i flocken. (3 Mos.16)
När en grupp gör medmänniskor till syndabockar fungerar bara halva Arons rit. En utsatt människa kan berätta vad hon upplevt. Hur gruppens ansikten såg ut, hur det kändes att vara utpekad. En mänsklig syndabock minns vad gruppen skrek och viskade i upphetsning. När vi deltar i mobbning och förföljelse gör vi syndabocken till ett farligt vittne. Han eller hon kan berätta om vår egen brutalitet. Då blir man rädd för sin syndabock. Den får inte komma tillbaka.
Det är riskabelt att försvara en syndabock. Man drar på sig gruppens aggression.
Man tar också en risk ifall man har varit med i ett mobbargäng och sedan ångrar sig och står för det. Då kan gruppen vända sig emot en. Man kan själv bli utsatt.
Många som varit med i en mobbargrupp orkar i efterhand inte vända om. Man kanske inte fortsätter mobbningen. Men man vill inte heller erkänna sitt misstag, inte uttrycka ånger, inte be om förlåtelse och ta konsekvenserna. Man hoppas få dra sig undan, lägga locket på och gå vidare.
Under de år jag på 1980- och 90-talet gick en utbildning i psykodynamisk terapi utbröt en tankeepidemi inom mitt nya yrkesfält. Ett rykte om våld, sex och terapi spreds över västvärlden.
Jag ska berätta om det. Men klockan 10.00 fortsätter rättegången i Attunda tingsrätt och jag är på väg dit.
/Rigmor