Jag har ofta drömt om rättegången medan den pågått, men eftersom jag haft bråttom iväg på morgnarna har jag inte haft tid att skriva ned mina drömmar, och så har de flytt bort. Idag söndag vaknade jag utan väckarklocka efter följande dröm:
Jag är i ett grönskande landskap – en sorts böljande mongolisk stäpp som sträcker sig mot horisonten och där det inte finns några stängsel. Till höger om mig en brant kulle, framför mig och till vänster slättland. Men nu stiger havet, och vågorna rullar in över den låglänta delen och dränker den i vatten. I vattnet finns också is. Rakt framför mig ser jag då tre rakryggade män i varsin havskajak. De bildar en treudd, lätt vinklade mot varandra. De är redo att ge sig ut på havet. Ut i det okända. Till vänster där vattnet är djupt ligger två gigantiska båtar prydda med ljusgirlander. De lyser och glittrar som Finlandsfärjor i jultid. Vid färjorna är det trots öppet vatten natt och vinter, på kullen är det sommar och mitt på dagen. Plötsligt kommer ett tiotal ryttare i röda kläder och spränger förbi mig upp mot kullens topp. Hästarna är ädla och starka, flera av dem skimlar. Jag grips av en stark önskan att följa dessa ryttare, men jag har ingen häst, och nu ropar man på mig från rättssalen. Dom ska falla!
Jag skyndar in i salen. Det handlar inte längre om ett skadeståndsmål. Vi ska äntligen få veta vem som dödade och styckade da Costa. Kanske har man fått svar på något DNA-prov. Jag står framför domaren. Nu kommer det avslöjande vi alla väntat på! Och så säger han:
- Det var DU!
- Jag? Vad menar du? JAG?
- Just det!
- Men JAG hade ju inte ett pillevitt med da Costa att göra. Jag kände henne inte.
- Nej.
Hans nej uttrycker fullständig likgiltighet. Hans ansikte är hugget i sten. Jag grips av fasa, vaknar med ett ryck och andas så småningom ut.
För mig var det bara en dröm. För Teet Härm och Thomas Allgén har det varit tjugofem års mardröm.
/ Marianne
.jpg)
.jpg)
Inlägg
