JAN OLSSONS VITTNESMÅL - UNDERVISNING PÅ HÖG NIVÅ

Vittnesmålet av förre kriminalkommissarie Jan Olsson tisdagen den 8 december blev ett av rättegångens intressantaste. För mig var det som undervisning i brottsutredning på hög nivå. Hoppas att jag rätt kan återge vad Jan Olsson sa. Tack förresten alla insatta i da Costaärendet och medåhörare som hjälper mig med detaljer i bloggen när jag missat något medan jag antecknar i rättssalen. Jag korrigerar småfel efter hand.

Jan Olsson har arbetat med många svårlösta brott. Man känner igen hans coola, lite trötta blick från teveintervjuer. Som utomstående tänker jag att bättre än så här gör nog inte Vår Herre en kriminaltekniker. På mig verkar Jan Olsson vara solid rakt igenom.

Här kan jag inflika att endast fyra svenska rättsfall har engagerat mig under ett långt yrkesliv: fallet Catrine da Costa, fallet Thomas Quick, fallet Jesús Alcalá och Knutbyfallet. En gemensam nämnare i dessa fall är att en grupp i anslutning till brotten gripits av vad Jan Olsson kallar en ”nästan religiös trosvisshet” där invändningar bortförklaras. (DN 2002-10-03) *

När Jan Olsson i da Costafallet och Quickfallet vittnar om felsteg i den egna arbetsgruppen blir han en av Återtågets hjältar. Det kostar på att för sanningens skull avslöja arbetskamrater och gå emot ett etablissemang som ryckts med i en gruppanda och efteråt inte vill medge att de begått fel.

Jan Olsson är en människa som vågar och orkar säga: Vi hade fel. Jag ångrar att jag var med om det. Han har sagt: ”Vad händer när en förundersökningsledare låter utredningar vila på lös sand? […] Vinnare och förlorare? Förlorare är vårt rättssystem och vinnare är de mördare som går fria.” (AB 2008-12-16)

En Återtågets hjälte blev också journalisten Olle Andersson när han i måndags under ed beskrev journalisternas beteenden "som en gammaldags, offentlig lynchning":

  -   Jag undantar ingen, inte mig själv heller. Jag löpte med så gott det gick. […] Jag ser tillbaka på min bevakning av det här ärendet utan någon som helst stolthet.

Nu till Jan Olssons vittnesmål. Han är född 1936 och har haft en lång yrkesbana som polis, kriminaltekniker, krim.kommissarie. Han började 1968 på den tekniska roteln, arbetade som brottsplatsundersökare till början av 1990-talet, blev fältchef och har bland annat arbetat med utredningen av Lasermannens brott. Under 1990-talet var han chef för Rikskriminalpolisens gärningsmannaprofilgrupp, GMP-gruppen, i samarbete med bland andra psykiater Ulf Åsgård. 

    -  Utredande poliser ute i landet begärde vår hjälp, säger Jan Olsson. Vi skulle se på fallet med nya ögon. GMP-gruppen bestod av erfarna poliser, psykiater, beteendevetare, rättsläkare. Vi stod för en ny och nyttig företeelse som nu används. I en komplicerad brottsutredning behöver man kompetenta människor som kommer utifrån.

Jan Olsson har även  arbetat med ett SIDA-projekt i Sri Lanka. Han visade där hur kriminalteknisk metodik vid brottsutredningar förstärker demokratin. Kriminalteknisk bevisning ersätter ”de hårdhänta förhörsmetoder” som tillämpas i diktaturer. Sedan 2001 är Jan Olsson pensionerad.

På en inledande fråga av advokat Carl Johan Vahlén berättar Jan Olsson om da Costafallet. Hur chockartat det blev att ställas inför Teet Härm i tingsrätten.

-       Jag kände Teet Härm sedan tidigare. Han var en utomordentlig rättsläkare, mycket duktig.  När han blev misstänkt informerades vi poliser, Jovan Rajs och andra på rättsläkarstationen men inte Teet Härm själv. Han var uppenbart irriterad. Han märkte att andra hade information som han inte fått men förstod inte vad saken gällde.

-       Jovan Rajs känner jag mycket väl. Vi har umgåtts även familjevis. För mig var den totalt orimlig - denna misstanke mot Teet Härm. Men jag gjorde som många gör i det läget. Jag stoppade huvudet i sanden. Jobbade med andra ärenden. När da Costafallet togs upp igen efter Palmemordet blev jag tillfrågad.  Själva brottsutredningen i da Costafallet hade gjorts i Solna. Nu övertogs den av Stockholmspolisen. Jag sa ja, åtog mig uppdraget.

-       Om den här misstanken mot Teet Härm och Thomas Allgén var riktig skulle man hitta bevis. Det kändes väsentligt även personligen för mig. Så jag granskade materialet. Jag var hemma hos Thomas Allgén och gjorde husrannsakan. Jag gjorde husrannsakan även i hans bostad i Borås och vid läkarcentralen där han jobbade. Jag var till och med ute på en ö, nära det ställe i skärgården där jag och min hustru har sommarställe. Vi skulle gräva där efter Catrine da Costas huvud. Thomas Allgéns förra fru hade sagt att huvudet skulle finnas där i en rabatt.

Jan Olsson redogör för brister i Solnapolisens utredning:

-       När man ser till själva fyndet - sopsäckarna - då upptäcker man direkt brister i den ursprungliga utredningen. Det finns inga viktuppgifter, sopsäckarnas vikt. Det ska finnas! För säckarnas tyngd berättar hur mycket gärningsmannen kan tänkas bära. Om det är en stor och stark person eller någon som inte orkar lyfta lika tungt.

-       Man ska också dokumentera om gärningsmannen haft ungefär samma vikt på kroppsdelarna i alla fyra säckarna. Då handlar det om ett kontrollerat beteende.  Men här fanns inte vikterna dokumenterade.

-       Det är också viktigt att notera i vilken ordning kroppsdelarna ligger i säckarna. Ordningen berättar om beteendet när man sönderdelar kroppen. Inte heller detta hade dokumenterats. Efter da Costafallet hade Jovan Rajs samlat material om styckningar från hela landet. Det blev ett 20-tal styckningar. Jag har det materialet med mig här.

Domaren avböjer att gå in på detta. Jan Olsson fortsätter:

-       En annan viktig sak: Fyndet vid Essingeleden bestod av två enkla säckar, sammanknutna med en så kallad överhandsknop i själva plasten. Bredvid låg en handduk, ganska prydligt. Kan den höra till? Handduken låg på vägen fram till säckarna.

-       Det fyndet berättar att sannolikt har det gått hål på säckarna. Handduken har troligen använts för att göra rent i en bil eller göra rent händerna på den som burit säckarna. Nästa fynd som påträffas består av dubbla säckar med kroppsdelar. Det tyder på att den som gjort det här brottet har lärt sig att säckarna kan gå sönder. Därför används nu dubbla säckar.

Jan Olssons berättelse om sopsäckarna kompletteras av advokat Kerstin Koortis vittnesmål om en ny teknik där tunna guldlager avslöjar även gamla fingeravtryck på plast. Se Anders Carlgrens blog:  http://stadsholmen.blogspot.com/2009/12/fingeravtryck-pa-liksackarna-kan.html 

Jag undrar förresten: Vad betyder det att i denna rättegångs långa rad av vittnen är Kerstin Koorti den enda kvinnan?

Jan Olsson fortsätter:

-       I mitt anteckningsblock från den tiden ser man hur jag funderar: Gärningsmannen är troligen någon som bott i själva staden och transporterat ut kroppsdelarna. Styckmord är ett känt fenomen i tättbebyggda städer. Den som som vill bli av med en kropp måste transportera ut den ur sitt närområde.”

Jan Olsson minns hur han insåg att fakta talade emot utredarnas fokus på Teet Härm som gärningsman:

-       Jag tänkte: Lösningen finns inte i den riktning ni tittar! Människor som gör sådana här brott är missbrukare. Alkoholister. Jag tror att det är en defensiv styckning. Men sedan, när jag framförde att det här var ett annorlunda fall än utredarna trodde sa de: " Jaha, den här Teet Härm, han är så listig, han driver med oss. Teet Härm lägger ut villospår. Därför kunde det göras på det här sättet. Det är därför det ser ut på det här sättet."

-       Min tanke nu är att vid den här typen av brott ska man använda gärningsmannaprofilgruppen, GMP. Det här ska aldrig kunna hända i vårt land. Jag beklagar att jag varit del av det här. Att jag varit del av ett system där det kan gå så här.

-       När människor begår sådana här brott hittar man motsvarande material i deras hem. De har haft fantasier. Då finns det spår och material av dessa fantasier i deras hem. Numera finner man sådant material i deras datorer. Men hos Teet Härm och Thomas Allgén fanns ingenting. Inte tillstymmelse till en porrbild, som man annars kan tänka sig inte är så ovanligt. Men hos dessa läkare fanns ingenting. Ingenting.   Och jag meddelade det till utredningen.

Advokaten:

-       Tog de till sig den uppgiften?

Jan Olsson:

-       Jag utgick från det. Men jag vet inte. När en människa är misstänkt för något … När man ligger rätt i sin misstanke, då hittar man alltid saker. Men här gjorde vi inte det. Det som hände var beklagligt.

-       Om man tänker utifrån gärningsmannaprofiler: I den här styckningen är ett bröst är bortskuret. Någon del i underlivet har inte heller hittats. Vad är anledningen till det? Det är ganska enkelt att konstatera när en styckning är aggressiv. När det är del av samma brott att först mörda och sedan stycka.

-       Men sedan finns det fall när människor har styckat bara för att få kroppen ut ur huset men ändå skurit i könsdelarna. Vi känner till ett fall från 1952. Det var en transportstyckning men ändå hade gärningsmannen skurit av penis och lagt i en ficka. Människor som gör sådana här brott är så annorlunda. Vad kan det vara för människor?  Många av dem har en vana att stycka kroppar. Jägare. Styckmästare. Det finns också en läkare i Göteborg som begick ett styckmord. Det är en svår process att försöka komma åt dessa gärningsmän. Oftast är de alkoholiserade, missbrukare. Men de kan fortfarande ha ett nätverk kvar och en egen bostad där brottet skett.

JK ställer inga frågor

Jan Olsson återkommer måndag den 14 december för ett kompletterande förhör:

Advokat Carl Johan Vahlén:

-       Har Jovan Rajs någon gång framfört sin uppfattning om vem han misstänkte?

Jan Olsson:

-       De gånger han talade med mig om detta hade han en misstanke om sin kollega. Det fanns ingen tvekan från Rajs sida om Teet Härms skuld.

Jan Olsson berättar om en rekonstruktion i en lägenhet på Krukmakargatan. Det gällde Teet Härms första frus död. Hennes föräldrar hade anmält Teet Härm misstänkt för mord.

-           Vi fick låna lägenheten och ställde dit en säng som stämde med hur det var. Det framgick klart att allt överensstämde med vad Teet Härm hade berättat. Efteråt satte vi oss på sängen, Jovan Rajs och jag. Då sa Jovan Rajs, det minns jag väldigt tydligt: "Det här är inget brott."

Jan Olsson berättar om en annan händelse som visar hur paret Rajs jagade upp sig i rädsla för Teet Härm som de själva utmålat som monsterman:

-       Min hustru och jag var hos Jovan Rajs och hans hustru Dina på middag, 1986 eller 1987. Det är ett starkt minne. Jovan Rajs och hans hustru gick hela tiden till fönstret och tittade efter en vit bil, Teet Härms bil. De var väldigt upptagna av detta och talade om det hot de kände. De var uppenbart rädda för Teet Härm. Det var väldigt mycket känslor inblandade i det här.

/Rigmor

*Fast noga räknat är det fem rättsfall jag satt mig in i. Sedan Peter Bratt och Jan Guillou kom ut med sina memoarer har jag också reflekterar över IB-affären. Min svärfar Carl-Axel Robèrt var som här tidigare sagts åklagare i IB-målet.