Eftersom detta är en skadeståndsrättegång där det avgörande för utgången kommer att vara vilka fel och försummelser som begåtts av Staten har man bara kallat en enda journalist. Media har en moralisk men inte en strikt juridisk skuld i detta tragiska fall. Ändå visar ABC-reportern Olle Anderssons vittnesmål hur mediadrevet och Hanna Olssons bok påverkat åklagaren och andra personer i rätten.
Olle Andersson har akademikerbakgrund och har arbetat som journalist sedan 70-talet, bland annat för Rapport och ABC-Nytt. Han bevakade hela den första rättegången i tingsrätten och delar av den andra. Detta är hans berättelse:
- Som journalist hade jag följt fallet via medierna. Den bild av de två läkarna som målats upp var diabolisk. De framställdes som monster och var hängda i media redan från start. Sämre odds än så finns inte – det spelade ingen roll att anklagelserna saknade täckning. När packet börjar jaga, när blodvite uppstår; då låter man sig inte hejdas förrän bytet fälls!
Vi som var där ingick i en traditionell mix av renodlade rättsreportrar, vanliga allmänreportrar och socialreportrar. Bland oss fanns en samstämmighet: ”de här båda läkarna är skyldiga så det skriker om det.” Stämningen var hatisk, känslorna starkt antipatiska. En journalist sa: ”De borde hängas i sina genitalier.” Under mina trettiofem år som journalist har jag aldrig upplevt något liknande. Att vi sinsemellan pratar strunt om de åtalade är ingenting ovanligt, men detta var djupt fördomsfullt. Jag undantar ingen, inte mig själv heller. Jag löpte med så gott det gick. Inställningen från ABC-Nytt på den tiden var att vi skulle göra många men korta jobb. Jag var dåligt förberedd, dåligt påläst. Jag ser tillbaka på min bevakning av det här ärendet utan någon som helst stolthet.
Advokat Kajsa Blomgren ställer en fråga om stämningen runt själva rättegången.
- Ett pandemonium! En cirkus! Tingsrätten var inte beredd på något sådant. Det var något fullkomligt unikt: som en gammaldags, offentlig lynchning!
Här tänker jag ett ögonblick på Lars-Göran Allgéns berättelse ett par dagar tidigare. Överläkare Lars-Göran Allgén är Thomas Allgéns pappa. Han berättade bland annat hur han, för att komma in i rättssalen, fick löpa gatlopp genom en mobb av uppretade kvinnor med plakat i händerna. De skanderade: ”Ropen skalla, griftefrid åt alla!”
Olle Andersson började emellertid tvivla på läkarnas skuld. Han berättar om sin reaktion när han första gången fick höra mammans berättelse.
- Är det här fundamentet, då vacklar det betänkligt.
Jag trodde att hon fabulerade, men jag sa det inte i sändning. Inför hennes vittnesmål tänkte jag att här kommer en kvinna som har vänt ut och in på sin smutsiga byk inför hela svenska folket. Hon måste känna sig fullständigt krossad. Jag hade väntat mig att hon kanske bara skulle sitta där och viska om sina upplevelser.
I stället bjöd hon på stor soloshow. Hon njöt av uppmärksamheten, vältrade sig i olika beskrivningar. Rätten var hennes scen, den här dagen ägde hon. Hon svamlade, driven av hämndbegär. Åklagaren kunde inte få stopp på henne. Hon summerade vad ett barn skulle ha sagt, men banden med förhören med barnet var borta. Det fanns ingen trovärdighet i det hon talade om! Mitt intryck var att hon inte var riktigt...
Olle Andersson hejdar sig ett ögonblick innan han avslutar meningen: ...inte riktigt stabil.
- Är det detta Anders Helin går till åtal på? tänkte jag. I pauserna lade jag märke till att flera av reportrarna kände henne. Jag blev oerhört förvånad över det. Man borde ha jävsförklarat delar av journalistkåren. Nu ägnade de henne i stället en mycket stor omsorg.
Kajsa Blomgren: Vad kände du till om Hanna Olsson?
- Hon betydde väldigt mycket för Anders Helin när han bestämde sig för att ta om rättegången.
Åklagare Anders Helin representerade Staten och lät sig influeras av Hanna Olsson och den lynchmobb som följde i hennes spår!
/ Marianne
.jpg)
.jpg)
Inlägg
