“Curiouser and curiouser!” cried Alice (she was so much surprised, that for the moment she quite forgot how to speak good English).
Alice som ramlar ner i ett kaninhål och hamnar i Underlandet, där hon möter märkliga figurer som roar, retar, förvånar och skrämmer henne, är en klassiker i barnlitteraturen. Hon kommer för mig ibland när jag sitter i Attunda tingsrätt. Jag kan bli lika förbluffad över vad som här föregår som Alice av att möta talande kaniner. Alice tar sig igenom sina äventyr med bondförnuft, humor och en känsla för rättvisa. Hon får bli min ledstjärna för dagen.
Rigmor har skrivit om kriminalkommissarie Jan Olsson, och också för mig var det ett av vittnesförhörens starkaste ögonblick när han vände sig mot Teet Härm och Thomas Allgén och sa:
- Jag beklagar att jag varit del av ett system som gjort något sådant här möjligt.
Jan Olssons ärlighet och djupa sorg över allt som gått fel går inte att betvivla. En annan polisman, Per-Åke Larsson, som intervjuades per telefon från Thailand, känns för mig mer som en av de talande kaninerna. Rättens ordförande beskrev det svenska snögloppet och de väsentliga aktörerna i rätten. P-Å Larsson svarade mångordigt om den 37-gradiga värmen och firandet av hustruns femtioårsdag som gjort att han bara hunnit ögna igenom de handlingar han fått skickade till sig.
- Jag kände behov av att vara social.
Advokat Kajsa Blomgren frågar hur han kom in i det här ärendet som polis.
- Jag kom hem från utlandstjänstgöring efter det att mordet på Catrine da Costa hade skett, så jag visste ingenting om det. Men jag hamnade på sedlighetsroteln, och en dag ringde Anders Helin till mig. Det var en åklagare som jag kände mycket väl.
- Jag vill att du kommer upp till mig med en gång, sa han.
- Jag undrade vad jag hade gjort för fel. Men han ville att jag skulle ta hand om da Costafallet.
- Antingen ska ärendet skrivas av eller också ska det utredas, sa han. Jag vill att det ska utredas.
- Men jag har ju inte jobbat med våldsbrott tidigare. Varför ringer du mig?
- Jag vill att du tar ansvar för det här!
- Jag visste ju att det var ett mycket stort ärende vad den massmediala bevakningen beträffade, så efter att ha tänkt lite sa jag: jag tar det här!
Kajsa Blomgren: Vilket år talar vi om?
- Det måste ha varit 1967.
Larsson inser att han sagt fel.
- Det är ju väldigt lätt att titta efter i handlingarna. (I själva verket rör det sig om hösten 87 då Anders Helin kommer tillbaka efter att under ett drygt år ha sysslat med Palmeutredningen. Under den tiden låg da Costafallet nere.)
När Anders Helin hörs senare (och jag återkommer till honom i nästa inlägg) säger han att det var hans ”stand in” Torsten Wolf som försökt blåsa liv i utredningen om Catrine da Costa och som föreslagit Per-Åke Larsson. Larsson kom senare att vara ansvarig för förhören och de enligt flera sakkunniga värdelösa vittneskonfrontationerna med fotohandlarparet. (Se mitt inlägg SKRATT OCH TÅRAR). Det intressanta i hans vittnesmål nu är kanske främst berättelsen om avgörande handlingar som låstes in i ett skåp och som bara Larsson och hans rotelchef skulle ha tillgång till.
- Men idag är jag medveten om att jag inte fick ut allt. Det saknades en del PM. Jag fick böna och be om att få ut ytterligare handlingar. Där fanns t.ex. ett PM om hur två spanare från Solna besökt en lägenhet på Östermalm. Personen som bodde där var en av de sista som såg Catrine i livet. I den lägenheten hängde en massa vapen. Jag förstår inte varför den här mannen inte hämtades in till förhör.
- Talar du om arkitekt Ankers?
- Ja.
Förhöret med Ragge Lindgren som visade att Catrine var vid liv efter pingsthelgen 84 var helt okänt för Larsson. Han hade ingen aning om Teet Härms och Thomas Allgéns alibi för den 11 juni. Inget tidsschema för gärningen hade gjorts upp.
Larsson höll Anders Helin noga informerad om allt han gjorde. Han betonar den mycket goda relation han hade med Helin.
Kajsa Blomgren går över till de förhör P-Å Larsson höll med Christina Allgén och av andra förhör med henne som han tagit del av. Hon citerar: ”Karin (dottern) sa att de la Catrine på grillen.” Hur reagerade du på det påståendet?
- Jag ställde mig frågande. Men jag var helt övertygad om att vi ligger rätt, att vi går vidare.
- Hur vanligt är det att två personer styckar en människa tillsammans?
- Det är ju inte så vanligt, och det ska vi vara tacksamma för.
Blomgren: Är det riktigt att många kvinnliga vittnen låg i en mapp märkt ”Prostituerade”?
- Ja.
- Är det vanligt att man sorterar efter yrke?
- Jag har aldrig sorterat efter yrke.
Blomgren: Hur kom ni på att ni skulle leta efter foton hemma hos Thomas Allgén efter hans USA-resa?
- Det vet jag inte. Men vi satt och pratade om satanismen och sånt där. Vi gjorde en husrannsakan, och Allgén hade fotopärmar från USA. Men det var inget sånt i dem som vi trodde. Det var bilder jag själv hade kunnat ta. Hästar, vanligt folk...ingenting.
När förhöret avslutats hojtar P-Å Larsson från Thailand:
- Herr ordförande, kan jag bara få hälsa till Teet och Thomas! Jag har inte träffat dem på tjugofem år.
- Det kan de vara glada för, muttrar Thomas Allgéns pappa sammanbitet.
- Jag har hela mitt hjärta med dem, säger P-Å Larsson.
/ Marianne
.jpg)
.jpg)
Inlägg
