Bara två kvinnor har vittnat i skadeståndsmålet. Det är både märkligt och lättförklarligt. Märkligt därför att den mobb som hetsade mot läkarna till mycket stor del bestod av kvinnor. Förklarligt därför att det här målet uteslutande handlar om de fel och försummelser som Staten gjort sig skyldig till. Ett allvarligt fel är naturligtvis att låta sig påverkas av en uppiskad opinion, men hur ska man kunna bevisa att det var så? F.d. justitierådet Ingegerd Westlander, som skötte målet i tingsrätten 1988 som referent, talar om det enorma intresset från media och allmänhet för just det här fallet, men hon förnekar kategoriskt att hon alls lät sig influeras. Hon läste inga artiklar och såg inte på TV, säger hon. Hon var rasande på massmedia. Men hon kunde naturligtvis inte undgå att märka att artiklarna fanns.
Jag tänkte idag berätta om vittnesmålen från de två kvinnorna i Attunda tingsrätt. Två högintelligenta, välutbildade kvinnor som står på varsin sida i målet. Men innan jag går in på det vill jag svara på en kommentar från Pekka som säger: ”Jag tror att vi skall vänta med att återutnämna Sverige till en rättstat tills vi vet hur det går i det här fallet.” Han syftar på Rigmors glädjerop när Thomas Quick/Sture Bergwall fick resning.
Jag håller med Pekka helt och hållet! Det gör också Rigmor när det första lyckoruset lagt sig! Det gamla ordstävet ”man ska inte ropa hej förr´n man är över bäcken” uttrycker en mycket svensk – och ofta berömvärd – försiktighet. Men entusiastiska naturer som gärna tror på människornas godhet kan dras till Olle Holmbergs version av samma ordstäv: ”man ska inte ropa hu förr´n man ramlat i bäcken”.
Nå, kvinnorna i Attunda...
Kerstin Koorti är advokat och var den som 2002 försökte få till stånd en resning för läkarna i legitimationsfrågan. Regeringsrätten avslog med motiveringen att det inte fanns tillräckligt med nya bevis. Men det hade under åren kommit fram en ny metod att få fram gamla fingeravtryck. Någon fingeravtrycksanalys av de plastsäckar som innehållit Catrine da Costas kvarlevor hade aldrig gjorts, så Koorti skred till verket. Det var inte enkelt. Polisen hade tvättat säckarna på utsidan. Men Koorti införskaffade ett antal plastsäckar och lät testpersoner visa hur de hanterade dem när de fyllt dem med tungt innehåll. Det visade sig att nästan alla vek upp den övre kanten av säckarna och att fingeravtrycken därför kunde sitta på insidan – som var otvättad. Det misstänkta området beströks med sju tunna lager guld – och simsalabim! kom fingeravtrycken fram. Tillräckligt tydliga för att vara identifierbara.
- Jag har foton på dem här! säger Kerstin Koorti. Men bara Rikspolisstyrelsen hade tillgång till fingeravtrycksregistret, och de hörde inte av sig. Själva analysen hade gjorts av SKL. Jag ringde upp den som var ansvarig:
- Är analysen klar?
- Ja.
- Vad gav den då?
- Det talar vi inte om för dig.
- Nähä. Men är något av avtrycken från Teet Härm eller Thomas Allgén?
- Nej. Inget avtryck är från dem.
- Då kanske jag kan få ett intyg på det?
- Nej, vi skriver inte ut något intyg.
- Varför det?
- För då kommer ni bara att använda det till en ny resningsansökan.
- Ja, det är klart!
- Aldrig i livet att du får något intyg!
- Teet Härm och Thomas Allgén blev naturligtvis fruktansvärt besvikna, säger Kerstin Koorti. Jag har senare läst i media att man skickat det där intyget till mig, men det är lögn. Det hade varit en ny omständighet, och det skulle också gjort det möjligt att utöka utredningen.
F.d justitierådet Ingegerd Westlander är svarandens vittne. Hon är en smärt, rakryggad, äldre kvinna som utstrålar auktoritet. Hon kan det juridiska regelsystemet på sina fem fingrar, och när hon säger: ”den typen av fråga behöver jag inte svara på” är det ingen som försöker tvinga henne. Men hennes vittnesmål om vad som hände i tingsrätten 1988 går ofta stick i stäv med vad nämndemannen John-Henri Holmberg har berättat. (se Rigmors inlägg: KOPIERADE TINGSRÄTTEN...)
Westlander berättar att det var så stor press från folk som ville komma in i rättssalen och lyssna att man fick upprätta ett biljettsystem och ha videoskärmar. Hon var själv klart irriterad på att massmedia lade sig i rättegången. Men när domen skulle skrivas ville man göra det på sådant sätt att folk fick svar på sina frågor.
Domaren Carl-Anton Spak har vid ett tillfälle benämnt det ”konsumentupplysning”.
- Vi följde åklagarens linje att läkarna skulle ha styckat Catrine da Costas kropp – och också dödat henne. Domen var enhällig.
När kärandesidan tar över förhöret svarar Westlander påfallande ofta: ”det kan jag inte yttra mig om” - ”det kommer jag inte ihåg.” - ”jag svarar inte på det” - ”jag har ingen uppfattning”. Men till skillnad från John-Henri Holmberg upplevde hon ingen press från Carl-Anton Spak på att man skulle bli färdig före industrisemestern och vara enhällig. Vid ett kompletterande telefonsamtal mindes hon dock att Holmberg, enligt henne i slutskedet av förhandlingarna, inte ansåg att läkarna mördat eller styckat Catrine da Costa. Men när hon frågat om han ville vara skiljaktig hade han inte velat vara det.
Holmberg menar att pressen att bli klar i tid och vara eniga var så stor att man vid den slutliga genomgången nästan bara tog upp skuldfrågan vad gällde mord - där läkarna ju friades.
- Det blev en jäktig diskussion av resten. Jag var för dum och naiv för att då inse vilka konsekvenser skrivningen i domskälet skulle få. Jag fattade helt enkelt inte vad det skulle komma att innebära för de tilltalade medialt och juridiskt. Jag ber verkligen om ursäkt för det.
/ Marianne
.jpg)
.jpg)
Inlägg
